ÅSIKT

Ska hela EU bli en reklamsnutt?

DEBATT

Silvio Berlusconi blir i dag ordförande i EU. Han är en man som upprör och retar många. Men han är också en man som inte låter sig beskrivas så lätt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Ingenting lär hindra honom från att fortsätta att regera på sitt eget manér, skriver Åke Malm, som skrivit boken ”Berlusconi – ett porträtt”.

I dag tar Italien över ordförandeskapet i EU och Silvio Berlusconi blir hela Europas boss. Under det kommande halvåret ska ordförandeklubban svingas av landets rikaste företagare, tillika en av de rikaste i Europa.

Med sitt ständiga leende, sina frikostiga löften och oväntade utspel är Silvio Berlusconi ”Europas anomali”. Många menar att han är ett hot.

Anomali är när en enda person kontrollerar, direkt eller indirekt, flertalet av ett lands tv-kanaler. Och dessutom äger landets största förlagshus med tidningar, veckotidningar och bokutgivning på programmet.

Eller när en regeringschef sätter sina egna rådgivare, skattekonsulenter, advokater och vänner på nyckelpositioner i parlamentet. Kan man tänka sig en större anomali än när deputeradekammarens ordförande i justitieutskottet är samme person, Gaetano Pecorella, som med stor skicklighet och kunnighet är den direkt ansvarige för försvarsadvokaternas arbete i Milano-rättegången? Vilket ger advokaten rätt att begära uppskov i rättegången för att han ska delta i parlamentsarbetet, en rättegång som handlar om korruption av domare, en av de vidrigaste anklagelser – ur demokratisk synvinkel – en ledande politiker kan råka ut för.

Eller ta en regeringschef som gång på gång organiserar sin regeringskoalitions arbete så att parlamentet fattar lagar som i första hand gynnar Berlusconis egna affärer. Listan är lång: nya byråkratiska krav på åklagarnas verksamhet utanför det egna landet, grönt ljus för smarta advokater att kräva byte av domare och domstolar.

Eller alla skattefifflares dröm – en lag som gör bokföringsbrott till en lätt, närmast försumbar förseelse.

Eller det senaste körsbäret på tårtan, lagen som omedelbart avbryter Milanorättegången så länge Berlusconi är regeringschef (och den lagen hade kunnat vara ännu värre om inte statschefen och oppositionen skrikit till).

Berlusconi har lärt sig från förra gången han vann makten. Nu är han hyperkänslig för stämningsläget hos koalitionspartnerna. Valreformen gav honom nästan 100 rösters majoritet och fylld av hybris lovade han att genomföra ett långt och digert program.

Men antingen skriker Umberto Bossi (Lega Nord) och ska lugnas eller så mulnar Gianfranco Fini (de gamla nyfascisterna, i dag Nationella alliansen), och hotar lämna regeringen.

Så reformerna skjuts på framtiden. Regeringen hankar sig fram i en allt osäkrare ekonomisk situation. Både fack och arbetsgivarföreningar klagar.

Ta bara löftet med populistiska övertoner om att ingen pensionär skulle tvingas leva på mindre än en miljon gamla lire (cirka 4 800 svenska kronor). När löftet skulle infrias kom nya regler. Bara pensionärer över 70 år, och utan andra inkomster, får den nya pensionen.

Däremot är det numera inga problem med arvsskatt och gåvoskatt i Italien: Berlusconi har avskaffat båda. Det har gynnat hans egna familjeaffärer. Men så var ju dessa skatter alldeles särskilt ”förhatliga”, som han uttryckte det i valkampanjen.

Den verkliga symbolen för Berlusconis politik är hans ständigt upprepade löfte om att avskaffa det som kallas ”intressekonflikten” – alltså att ägaren av Mediasets tre tv-kanaler också är politiskt ansvarig för mediafrågor. Inom hundra dagar från regeringsstarten skulle den frågan ha lösts. Det har gått två år och Berlusconi fortsätter, genom vänner och partikamrater, att regera både Mediaset och Rai. Och trots hans förnekanden, är det många som menar att han säkert hade sitt finger med i spelet när Corriere della Sera fick en ny chefredaktör.

Men det här är inrikespolitik. Och makten har folket gett Berlusconi efter ett normalt demokratiskt val – om man bortser från hans kontroll över tv-kanalerna förstås. Allt tyder på att han fortsätter att regera tre år till. Minst.

Men från i dag ska Silvio Berlusconi också vara EU:s utrikespolitiska profil. Anna Lindh och Göran Persson tillsammans med kollegorna i de övriga EU-staterna får göra sig beredda på oväntade, ofta komiska utspel.

Det senaste är bara några dagar gammalt. När Berlusconi i parlamentet beskrev sitt halvårsprogram la han på fri hand till en fras om att tack vare konseljpresidentens insatser var ett avtal med Libyen klart. Nu kunde italienska soldater sändas att kontrollera människosmugglarnas framfart direkt på den libyska kusten.

Men svaret kom omedelbart från libyerna:

– Vadå, soldater? Det finns inget avtal om detta.

Så regeringschefens talesmän fick korrigera chefens ord, stryka, putsa och ställa i ordning. Som så många gånger förr.

Sådan är han, Berlusconi, och ingenting lär hindra honom från att fortsätta att regera på sitt eget manér. Där det mesta kan förvandlas till en televisionens reklamsnutt. Men nu på Europanivå.

Jämför reaktionerna när Jörg Haider vann folkmajoritetens stöd i åttamiljonerlandet Österrike! När populisten Berlusconi, med stöd av de gamla nyfascisterna, vann en valseger i sextiomiljonerlandet Italien – då var det tyst.

Och nu är det för sent.

Åke Malm (Aftonbladets man i Rom i 40 år och författare till boken ”Berlusconi – ett porträtt”)