ÅSIKT

Pentagon skrämde journalister till tystnad

DEBATT

Femton journalister miste livet under kriget i Irak, och de flesta av dem verkar ha blivit dödade av amerikansk militär. Var detta avsiktligt?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ja, hävdar den erfarne krigskorrespondenten Philip Knightley, som myntade begreppet ”krigets första offer är sanningen”. Han är kritisk till hur USA behandlade media under kriget.

– Jag tror inte att Pentagon bryr sig det minsta om sina attacker på journalister, skriver han.

Pentagon klargjorde ända från Irakkrigets början att det inte skulle förekomma någon censur. Vad Pentagon inte sa var att krigskorrespondenter mycket väl skulle kunna hamna i en situation liknande den i Korea 1950. Den beskrevs av en amerikansk korrespondent som: ”ni kan skriva vad ni vill – men om vi inte gillar det skjuter vi er”. Siffrorna i Irak berättar en fruktansvärd historia. Femton personer från medierna döda, och två försvunna, förmodligen döda. Om man betänker hur kort kriget var kommer Irak att bli känt som det farligaste kriget någonsin för journalister.

Detta är illa nog. Men – och här beträder vi känslig mark – det är ett faktum att den största enskilda gruppen av dem verkar ha blivit dödade av USA:s militär.

Brigadgeneral Vince Brooks, biträdande operationschef, har sagt till oss att amerikaner inte utser journalister till mål. Men en del krigskorrespondenter tror inte på honom, och spanska journalister har demonstrerat utanför USA:s ambassad i Madrid och skrikit ”mördare”.

Jag anser att det traditionella förhållandet mellan militären och medierna – återhållen fientlighet – har brutit samman. USA:s regering har beslutat att dess attityd mot krigskorrespondenter är samma som den som president Bush visade upp när han förklarade krig mot terrorister: ”Ni är antingen med oss eller emot oss”.

Journalister som är beredda att ställa sig på rätt sida – till 100 procent – blir ”inbäddade” och får all hjälp. Alla som intar en objektiv, självständig hållning, de så kallade ”ensidiga“, undviks. Och de som rapporterar från fiendesidan riskerar att bli skjutna.

USA:s regering har beslutat att dess attityd mot krigskorrespondenter är samma som den som president Bush visade upp när han förklarade krig mot terrorister: ”Ni är antingen med oss eller emot oss”.

Den 8 april dödades tre krigskorrespondenter när en amerikansk stridsvagn sköt en granat mot sviten på 15:e våningen i Palestine Hotel. Tarek Ayyoub, Al-Jazeeras fotograf, dödades när ett amerikanskt plan bombade tv-kanalens kontor i Bagdad. Amerikanska styrkor öppnade också eld mot det kontor som tillhörde Abu Dhabi TV, som har en skylt med sitt namn i stora bokstäver på taket.

På Al-Jazeera var man orolig för USA:s reaktioner och informerade militären upprepade gånger om den exakta positionen för sitt kontor i Bagdad. Det var förspilld tid. Pentagon har varken förklarat sig eller bett om förlåtelse.

När nyheten om attacken mot Palestine Hotel först kom, sa det amerikanska kommandot ingenting förrän det framkom att den franska tv-kanalen, France 3, hade filmat stridsvagnen som siktade och sköt. Sedan offentliggjorde koalitionen en rad motstridiga rapporter. Överste David Perkins sa att irakier framför hotellet sköt raketdrivna granater på stridsvagnen. General Bouford Blount sa att stridsvagnen hade beskjutits av krypskyttar från hotellets tak.

Korrespondenter på Palestine Hotel hävdade bestämt att det inte hade avlossats några granater eller krypskytteeld. Men det mest talande beviset är att France 3:s fotograf hade börjat filma några minuter innan stridsvagnen öppnade eld, och på den filmen hör man inga skott alls.

Mer förbryllande är ett officiellt spanskt regeringsuttalande att koalitionen faktiskt hade förklarat Palestine Hotel för militärt mål 48 timmar innan det attackerades och att korrespondenterna borde ha lämnat det. Detta var en nyhet för korrespondenterna, som alla förnekade att de kände till någon varning.

Jag är övertygad om att Pentagon, mot bakgrund av alla bevis, har beslutat att det inte ska ske någon mer rapportering från fiendesidan, och att om några av de korrespondenter som ändå rapporterar därifrån dör, så kommer det att avskräcka andra. Och Pentagons policy kommer att fungera. Al-Jazeera övervägde allvarligt att dra tillbaka alla sina korrespondenter från Irak, för att man inte kunde garantera deras säkerhet. Arabiska tv-chefer och brittiska mediechefer kommer att tänka två gånger innan de i ett framtida krig skickar sina reportrar till fiendesidan – inte minst för att försäkringsbolagen kommer att vägra teckna försäkringar för dem. Jag tror att Pentagon inte bryr sig det minsta om sina attacker på journalister, eftersom Pentagon är övertygat om att allmänheten kommer att stödja dess åsikter och handlingar.

Då fem av tio amerikaner ansåg att de flesta av de terrorister som utförde attacken den 11 september var irakier, beslutade amerikanska medier att deras läsare och tittare inte var intresserade av irakiska offers svåra situation.

Den största radiokoncernen i USA, Clear Channel, använde sina stationer för att mobilisera opinionen för kriget. McVay Media, ett av Amerikas största kommunikationskonsultföretag, rådde sina radiokunder att sända ”patriotisk musik som får människor att gråta, göra honnör och rysa”, och under inga förhållanden bevaka protester mot kriget. När New York-skribenten Michael Wolff föll ur ledet på koalitionens dagliga presskonferens i Qatar och frågade general Brooks: ”Varför är vi här? Varför ska vi stanna kvar här? Vilket värde har det som vi får veta på det här presscentret som har kostat miljontals dollar?”, beskyllde Fox TV honom för bristande patriotism och den högerorienterade kommentatorn Rush Limbaugh lämnade ut Wolffs e-postadress – på en dag fick han 3 000 hatbrev. Till slut tog en mystisk civilperson i arméuniform honom åt sidan och sa: ”Det här är ett jävla krig, skitstövel. Du får inga fler frågor.” Wolff insåg att presskonferenserna inte var till för korrespondenterna. De var extraföreställningar i en teaterpjäs.

Låt oss avsluta med en titt på den bild som alla kommer att minnas när debatten och alla dessa frågor för länge sedan har glömts. Som vi har sett på tv och tidningarnas förstasidor världen runt, binder jublande irakier ett rep och en kedja kring en Saddamstatys hals, och kallar sedan på en amerikansk bil för att dra ner honom.

Trots att det fanns många andra statyer, skedde nerdragningen av den här mitt emot Palestine Hotel, där de flesta representanterna för de internationella medierna fortfarande bodde. Utan medierna skulle händelsen ha saknat betydelse. Bilder tagna från långt håll visar att de irakier som hjälpte till att dra statyn över ända, och sedan jublade över att den föll, inte var fler än 100.

Upphetsade tv-presentatörer talade om för tittarna att de bevittnade historia. Men vems historia?

Philip Knightley , krigskorrespondent , journalist och författare ,, En längre version av artikeln publicerades ursprungligen i British Journalism Review .