ÅSIKT

Jag är en galning – enligt kritikerna

DEBATT

SSRI-preparat – mer kända som Prozac eller lyckopiller – har kritiserats hårt den senaste tiden. Kritikerna hävdar att självmord och våldsamt beteende är vanliga biverkningar.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Enligt propagandan är jag ett psykfall, en missbrukare, skriver Stefan Johansson, som har haft panikångest i snart 30 år. Han tackar medicinen för ett bra liv.

Stefan Johansson.
Stefan Johansson.

Jag är en galning. När som helst smäller det till i skallen på mig. Jag blir ett monster som slår ihjäl dem som råkar vara i vägen och sedan tar jag livet av mig.

För, herregud, jag är ett psykfall. En missbrukare.

Det säger de i tv. Sådan är propagandan. Debatten om de antidepressiva medicinerna är inte längre någon riktig debatt. Nu är det hetsjakt på oss ynkliga stackare som stukat själen och är så korkade att vi stoppar i oss lyckopiller.

Jag får veta att det inte alls är bra för mig att äta antidepressiv medicin. Det är farligt. Jag blir beroende. Jag drabbas av en rad olika biverkningar.

Jag är en tickande bomb. Snart exploderar jag och blir en massmördare. Men jag kanske tar livet av mig innan jag hinner gå bärsärkagång.

Så låter det. Sådan är skräckpropagandan.

Jag är 45 år och har haft panikångest i snart 30 år. I dag är jag relativt fri från symtom tack vare den antidepressiva medicinen Seroxat.

Seroxat tillverkas av läkemedelsjätten GlaxoSmithKline och ger miljardvinster för företaget.

Sådant talar man gärna om: hur kapitalistjätten tjänar massor av pengar på vårt lidande.

Men man talar inte gärna om vilka vinster vi som drabbats av ångest och depressioner gör, hur så många av oss mår bättre tack vare pillren.

Nej, vi framställs som lite dumma i huvudet som inte fattar, att vi kunde nog må bättre om vi struntade i medicinen och ”talade om problemen” i stället.

SVT 1 sände dokumentären ”Lycka till varje pris” tidigare i sommar, som just handlade om Seroxat och dess biverkningar. BBC-dokumentären kretsade kring 22-åriga Helen Kelsall som ätit Seroxat i flera år och hennes svårigheter att sluta med den.

Jag vill inte på något sätt förringa hennes problem, men jag fick hela tiden känslan av att producenten bestämt sig för vilket slutresultat han ville ha. Med all respekt – och jag känner igen det från mig själv – verkade det som en del av hennes problem berodde på så kallad förväntansångest. Det blev en självuppfyllande profetia när hon var rädd för vad som kunde hända och som senare mycket riktigt också hände.

I ”Lycka till varje pris” berättades också om en amerikansk man som efter att ha ätit Seroxat i två dagar sköt ihjäl fyra personer och sedan tog livet av sig.

GlaxoSmithKline dömdes att betala skadestånd på nära 50 miljoner kronor till efterlevande.

Jag fick också veta att självmordsrisken ökar när man äter Seroxat. Men man berättade inte att antalet självmord i Sverige har minskat: år 2000 begicks 600 färre självmord än 1990, och många forskare och psykiatriker tror att minskningen beror på den ökade utskrivningen av antidepressiv medicin.

Jag tar Seroxat varje dag. Jag är förmodligen beroende. Jag har biverkningar. Försumbara och lätthanterliga, men ändå biverkningar. Men jag har ett bra liv. Ett liv utan panikattacker och där min lust att leva och skriva och laga mat bara blir större.

Mitt liv blir det liv jag vill ha tack vare dessa kemikalier, men debattens fundamentalister, till exempel konsumentinstitutet Kilen, skriker allt de orkar för att ge mig skuldkänslor för det.

Efter deras ibland inskränkta utfall känns det som de förvägrar mig ett hyggligt liv utan ångest.

Jag känner personer som mår väldigt dåligt men inte vågar äta antidepressiv medicin på grund av skräckpropagandan. De kämpar på ändå. Ibland är ångesten och depressionen så jävlig att en flaska vin är det enda som lindrar.

Många av dem som arbetar inom den öppna psykiatriska vården saknar respekt för oss patienter och visar ibland en sådan nonchalans och brist på empati att det är skrämmande.

Motståndarna till medicinering mot själsliga åkommor återkommer gärna till att vi borde lösa våra problem genom att gå i terapi.

Det låter stort när katten skiter men det blir lite i lådan, som vi säger i Småland.

Sjukvården som vi betalar med våra skattepengar kan inte erbjuda någon terapi. Vi får gå till en privat psykolog och själva betala mellan 800 och 1 000 kronor för en 45 minuters session.

Jag har gått i terapi i flera omgångar. Det har hjälpt mig så pass att jag kommit till insikt om vad min ångest bottnar i. Men jag blir inte av med den.

Jag får leva med min ångest livet ut, och detta sagt utan någon som helst bitterhet. Jag har det här i min ryggsäck, någon annan har något annat.

Medicinen hjälper mig till ett bra liv.

Stefan Johansson

Journalist och frilansande kock