ÅSIKT

Aftonbladet har gjort debatten mer rättvis

1 av 3 | Foto: STEFAN JERREVÅNG
KRITISERAR MEDIA Pernilla Zethraeus har granskat sex stora tidningars debattsidor under sommaren. Hon kom fram till att ja-sidan har haft ett stort övertag – utom på Aftonbladet Debatt, som har haft exakt lika många ja- som nej-artiklar.
DEBATT

EMU-debatten på tidningarnas debattsidor har varit snedvriden, med ett undantag: Aftonbladet. Det visar en granskning av sex stora tidningars debattsidor som vänsterpartisten Pernilla Zethraeus gjort.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Jag hoppas att det blir en ändring på detta till slutet av folkomröstnings- kampanjen, skriver hon.

Det är helt uppenbart att ja-sidans resurser inför EMU-folkomröstningen i september är mångdubbelt större än nej-sidans. Detta innebär att ja-sidan kan anställa hundratals funktionärer över hela Sverige för att dela ut flygblad och propagera för EMU medan nej-sidan får förlita sig på frivilliga aktivister. Det innebär att ja-sidan kan köpa enorma mängder annonsplats i tidningarna medan nej-sidan får förlita sig på att frivilliga aktivister sätter upp lite affischer och skriver insändare. EMU-kampanjen ger onekligen intrycket av en Davids kamp mot Goliat.

Detta verkar de flesta vara medvetna om, men vad som inte diskuterats är vilken roll de svenska medierna spelar i kampanjen. Det journalistiska uppdraget brukar beskrivas som att man ska spegla och kritiskt granska verkligheten. Utifrån den utgångspunkten skulle det vara lätt att slå fast att medierna inte spelar någon roll för utgången av folkomröstningen. Detta är dock som de flesta förstår inte sant.

De allra flesta dagstidningar propagerar öppet för ett medlemskap i EMU på sina ledarsidor. Detta är inte särskilt överraskande eller konstigt. Ledarsidan utgör tidningens politiska forum och där är det rätt och riktigt att man för fram sina uppfattningar i olika politiska frågor.

Här kan vi som är motståndare bara beklaga att det svenska medieutbudet inte har samma politiska bredd som det svenska folket.

Vänsterpartiet har granskat på vilket sätt svenska medier hanterar debatten om EMU. Vi har gått igenom debattsidorna hos de sex stora svenska dagstidningarna (Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Sydsvenska dagbladet) under sommaren för att ta reda på vilken sida som favoriseras och ges mest utrymme.

I undersökningen har endast artiklar som på ett tydligt sätt utgjort ett inlägg i EMU-debatten tagits med. Vidare har vi valt att skilja ”mindre” debattartiklar från vanliga. Med mindre debattartik-lar avses artiklar som inte utgör huvudnumret på debattsidan. Resultatet pekar tydligt på att ja-sidan ges ett större utrymme på de svenska debattsidorna.

Med detta menar jag inte att allt hänger på vad som skrivs i tidningarna, men de stora tidningarnas debattsidor intar en särställning eftersom de refereras i lokalpressen och debatteras i etermedierna.

Jag menar att våra stora dagstidningar har ett ansvar för demokratin och att debatten är något så när fri. Därför hoppas jag att det blir en ändring på detta till slutet av folkomröstningskampanjen.

En invändning mot detta skulle kunna vara att nej-sidan inte producerar tillräckligt många debattartiklar av tillräckligt hög kvalitet. Jag menar dock att det demokratiska ansvaret bör gälla även om ja-sidan har enorma resurser även för att producera nya rapporter och debattartiklar.

Men alla tidningar har inte en så stor skillnad mellan ja och nej-sidan. Aftonbladet har haft exakt lika många ja- respektive nej-artiklar och därmed klarat av att balansera debatten på ett rättvist sätt.

En annan möjlig invändning är att nej-sidan bara ägnar sig åt ”debatten om debatten” i stället för att debattera sakfrågan. Det är ju onekligen ett ganska praktiskt argument att lyfta fram för ja-sidan när dessa systematiskt gynnas av de rådande debattförhållandena.

Vi på nej-sidan diskuterar gärna EMU. Vi lyfter gärna fram hur EMU riskerar att leda till en försämrad arbetsrätt, en mindre offentlig sektor och till minskat demokratiskt inflytande för vanliga medborgare. Men då måste vi också få chansen.

Jag hoppas att de svenska medierna vill ta ett större demokratiskt ansvar för att låta båda sidor i folkomröstningskampanjen komma till tals än vad man gjorde 1994. Vi på nej-sidan har mindre ekonomiska resurser och färre politiska och ekonomiska kändisar. Det innebär inte att det vi har att säga är mindre intressant. Vi har hittills koncentrerat argumentationen på rimligt underbyggda sakargument. Det är klart att det kanske är mindre spektakulärt än ja-sidans ständiga rapporter där rena fantasibelopp utlovas till höger och vänster vid ett medlemskap. Trots det förtjänar nej-sidans argumentation att tas på allvar och våra debattinlägg att ges lika mycket plats som ja-sidans.

Pernilla Zethraeus (partisekreterare v)