ÅSIKT

Vansinnet bryter inte ut under kontorstid

DEBATT

Mer än varannan patient inom rättspsykiatrin har sökt vanlig psykvård före brottstillfället.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I praktiken fungerar bristen på psykiatrisk vård som en effektiv apparat för produktion av utslagna och kriminella, skriver Åsa Moberg med lång egen erfarenhet som anhörig.

”Finns det en rätt att vara galen?” löd en rubrik i Läkartidningen i våras.

Visst finns det en sådan rätt, faktiskt den enda rättighet en människa som är svårt psykiskt sjuk har. Det får anhöriga exempel på varje gång en psykos nalkas och det ändå inte går att få hjälp.

Man ska alltid vänta på att den sjuka blir sjukare, en märklig sjukvårdsprincip.

Helst ska den sjuka bli kriminell (vilket sorgligt ofta inträffar), eftersom det då äntligen finns bevis på farligheten. Rättspsykiatrin är vår enda vårdgaranti, sa en psykiater som jag hörde på en konferens.

En av fem personlighetsstörda brottslingar hade haft kontakt med psykiatrin två veckor före brottet.

Månaderna före det våldsbrott som ledde till sluten psykiatrisk vård hade mer än 60 procent kontakt med psykiatrin. Mer än varannan patient inom rättspsykiatrin har alltså sökt vanlig psykvård före brottstillfället.

I praktiken fungerar bristen på psykiatrisk vård som en effektiv apparat för produktion av utslagna och kriminella, vilket lätt kan konstateras av den som följer pressens rapportering om våldsbrott.

Gärningsmannen eller dennes anhöriga och vänner har nästan alltid sökt hjälp, men inte fått någon sådan.

Det brukar vanligen nämnas på ett par rader någonstans långt ner i texten, men saken har fått större uppmärksamhet i samband med de uppseendeväckande våldsbrott som de senaste månaderna begåtts av uppenbart galna personer.

I den mån dessa psykiskt sjuka människor har kvar något socialt nätverk är både familj och vänner medvetna om att vård behövs, men det finns ingen möjlighet att få hjälp innan en katastrof har hänt. När ett brott väl har begåtts är situationen annorlunda, då döms den psykiskt sjuke brottslingen till sluten psykiatrisk vård, en fängelseliknande form av tvångsvård.

Många förtvivlade som sökt vård för sina psykotiska anhöriga har fått samma besked av människor med erfarenhet av hur psykiatriska kliniker fungerar: ”Du måste resa bort. Så länge det finns anhöriga hemma blir det ingen inläggning.”

Om en familjemedlem hävdar att den sjuke är farlig lyssnar ingen. Finns det ingen familj kan en intagning på psykakuten däremot ske när utomstående begär det.

Förgäves har jag försökt få en redogörelse för innehållet i psykiatrins farlighetsbegrepp av Socialstyrelsens psykiatriansvariga Helena Silfverhielm. Det måste bedömas från fall till fall, sa hon. Finns det någon hemma anses det att de anhöriga kan ge vård, fick jag höra.

Under sådana omständigheter är det svårt att förbli anhörig, vilket också märks tydligt i statistiken.

I en ny vårdvetenskaplig studie från Uppsala universitet (Screening av riskfaktor för våldsbeteende hos patienter inom allmänpsykiatrin) av Inger Turtell framgår att samtliga studerade fall som dömts till rättspsykiatrisk vård levde ensamma. Det tyder på att ensamhet är en stor och förbisedd riskfaktor, av samma betydelse som mer tydliga faktorer av typen tidig våldsbenägenhet eller missbruk.

I studiens urval av våldsbrottslingar ingår inte de som utfört våldshandlingar eller mord eller mordbrand inom familjen, eftersom riskfaktorerna i den gruppen anses skilja sig från de ”rena” våldsbrottslingarnas.

Måste någon dö för att det ska framgå att en psykotisk människa är en hälsofara, i riktigt olyckliga fall för fler än sina närmaste?

Vid ett tillfälle talade jag med en polis som sa: ”Vi kan bara ta oss an de psykiskt sjuka som är farliga. Det vanliga vansinnet är ingenting för oss.” När man sedan kommer till psykiatrin med det vanliga vansinnet får man ingen hjälp, med motiveringen att den sjuke inte är farlig.

”Det vanliga vansinnet ska helst skötas på frivillig basis. Det hör hemma i öppenvårdspsykiatrin”, säger Socialstyrelsens ansvariga.

Tyvärr bryter det vanliga vansinnet sällan ut vardagar på kontorstid, när öppenvårdspsykiatrin är tillgänglig.

Det finns allt mindre pengar i psykvården och de som finns satsas fel: på kostsamma utredningar och besked till behövande och anhöriga om varför de inte kan få hjälp, inte nu, inte här, inte för denna åkomma, inte i den åldern, inte den tiden på dygnet etc.

Till slut dör de behövande, men i de akuta katastrofsituationer som hinner uppstå dessförinnan förbrukas de skattemedel som man trodde sig spara.

Dessutom slits de anhörigas hälsa ner till den punkt där de riskerar akut utbrändhet, en förbisedd faktor i debatten om den ökade ohälsan.

När de anhöriga aldrig kan få lite hjälp i situationer där lite hjälp skulle räcka, leder den psykiska sjukdomens utveckling till en eller annan typ av katastrof, som blir dyrbar både för den enskilde, de närmaste och för samhället. De psykiskt sjuka blir utslagna.

En psykiskt sjuk utslagen människa som inte får det stöd och den hjälp som behövs kostar i genomsnitt 250 000 kronor per år i akutinsatser (socialtjänst, sjukvård, polis, rättsväsende, kriminalvård, försäkringar mm), visar en utredning i Södertälje kommun, som jag såg i dramatiserad form på en psykiatrikonferens (”Rutger Engström”, av och med teatergruppen Sörmlands musik och teater, utredare: Ingvar Nilsson).

När ett samhälle tillåter att människor slås ut är det alltså ett dyrbart sätt att inte hantera ett problem som kostar mycket pengar, oavsett om man medvetet försöker lösa det eller bara struntar i det.

Åsa Moberg

författare