ÅSIKT

Euron stabiliserade Greklands ekonomi

DEBATT

När Grekland införde euron som valuta, bröt en rad protester ut. Priserna höjdes, och människor gick ut på gatan och protesterade. Men samtidigt har räntorna sänkts dramatiskt och ekonomin växer.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I det långa loppet kommer euron att vara bra för Grekland, hävdar Christopher Sardelis, chef för det grekiska Riksgäldskontoret, och en av de drivande för att Grekland skulle gå med i EMU.

Snart ska det svenska folket ta ställning till EMU. Trots att frågan varit föremål för flera konsekvensutredningar och studier, kan erfarenheterna från länder som redan är med i EMU vara av intresse, särskilt vad gäller oväntade effekter.

I det grekiska fallet har en förutsedd positiv effekt varit den låga räntenivån, något som grekerna inte varit vana vid. Å andra sidan förde introduktionen av euro som betalningsmedel med sig oväntat starka prisökningar, som i många fall överskred kraftigt normala avrundningseffekter.

Detta verkar något paradoxalt, eftersom ett viktigt argument för anslutning till EMU har varit en stabil miljö med låg inflation. Jag förmodar att några kommentarer om dessa motstridiga effekter kan vara befogade.

Bara för fem–sex år sedan var den grekiska statens upplåningskostnad dubbelsiffrig. Räntan på en vanlig skattkammarväxel med ett års löptid uppgick till 11–12 procent. I dag är upplåningskostnaden för en tioårig obligation strax över 4 procent, ungefär en kvarts procentenhet lägre än motsvarande svenska obligationsränta, trots att den svenska staten har bättre kreditvärdighet.

Som en följd har räntan på bostadslån kommit ner till europeiska nivåer och det har skapat en helt ny marknad för de grekiska bankerna. Det tar inte längre 10–15 år att bygga färdigt ett hus, något som var mycket vanligt bara för några år sedan, eftersom byggandet finansierades helt med besparade medel. Kort sagt: permanent låga räntor motsvarar en viktig strukturell reform, som öppnar helt nya möjligheter för konsumenter och företag.

Samtidigt har resurser frigjorts i budgeten, resurser som kan finansiera ekonomisk-politiska ingripanden inom andra eftersatta områden, t ex socialpolitiken. 1998 gick 13 procent av BNP till räntebetalningar på statsskulden. Motsvarande kostnad idag uppgår till 5,5 procent.

Som man lätt inser, finns det oändligt många alternativa och mera människovänliga användningar av resurser som motsvarar 7 procentenheter av BNP. Alltså: att vara med i EMU har inneburit helt nya möjligheter för både hushåll och staten.

Att vara med i en monetär union är, som bekant, förenat med stabiliseringspolitiska risker. I det grekiska fallet gör samverkan av flera tillfälliga faktorer (en av dem är de Olympiska spelen nästa år) att den grekiska ekonomin växer med fyra procent per år i reala termer, driven av en frenetisk investeringsaktivitet.

Samtidigt bestäms räntenivån av den europeiska centralbanken med hänsyn till den för tillfället svaga europeiska konjunkturen. Det innebär att penningpolitiken ger ytterligare stimulans, via privat konsumtion och byggande.

Med andra ord: penningpolitiken har en klart destabiliserande effekt. Priserna pressas uppåt och den relativt höga inflationen urholkar konkurrenskraften.

Tyvärr kommer avigsidan av den asymmetriska konjunkturcykeln inte att visas förrän den europeiska centralbanken bedriver en kontraktiv politik, ifall det blir en återhämtning i Europa, samtidigt som tillväxten i Grekland faller tillbaka till normala nivåer.

Det är kanske ingen överdrift att påstå att den just beskrivna asymmetrin i konjunkturcykeln utgör ett skolexempel på de makroekonomiska risker som en anslutning till en monetär union utgör.

Den mest negativa överraskningen hänger däremot samman med introduktionen av euro som hemvaluta i början av förra året och inte med själva anslutningen till EMU. Förväntningarna var inställda på en moderat ökning i inflation till följd av prisavrundningarna uppåt, något som betraktades som en negligerbar engångseffekt.

Tyvärr är den allmänna uppfattningen att prisökningarna på dagligvaror överskred även de mest pessimistiska estimat. Officiella studier tyder på att inflationen omedelbart steg med en halv procentenhet, medan ett par opublicerade studier tyder på att en rad dagligvaror, med begränsad vikt i inflationsindex, har stigit med upp till 20 procent under de 18 månader som gått efter valutabytet.

Även om det är svårt att bedöma substansen i sådana påståenden delar jag, i likhet med andra bedömare, uppfattningen att något gick snett i samband med introduktionen av euron. Det kan finnas flera förklaringar till det.

En förklaring som ligger nära till hands kan vara att växlingsförhållandet (1 euro = 340,75 drachmer) gör att man tappar koncepterna om vad saker och ting kostar, något som skapar unika möjligheter för spekulativa prisökningar. En annan faktor kan ha varit att grekerna, liksom italienarna, hade vant sig av med att handskas med mynt, eftersom dessa hade förlorat nästan allt värde. En tredje och nära sammanhängande psykologisk faktor kan ha varit att små belopp associerades med lågt värde. Riktigt översatta priser från drachmer til euro, speciellt på billiga dagligvaror, kunde ge ett falskt intryck av riktigt låga priser, något som skapade utrymme för prisökningar i smyg.

Skulle sådana faktorer ligga bakom omotiverade prisökningar, finns det hopp om att liknande bieffekter inte observeras i samband med en eventuell introduktion av euron i Sverige. Ett bytesförhållande 10 eller 9 kronor mot 1 euro kan inte ge upphov till omfattande prisillusioner.

Alla övergångsproblem till trots finns det inte många greker som skulle vilja byta tillbaka till den gamla regimen. De flesta inser att vinsterna är permanenta. Om inte annat har övergångsproblemen exponerat underliggande ekonomisk-politiska och strukturella svagheter, som snarare berör den tidigare förda politiken än EMU-anslutningen.

Man övergav en missriktad ekonomisk politik, som i årtionden underminerade både statsfinanser och hushållsinkomster. Även prisstegringarna avslöjade att varumarknaden inte fungerar som den skall, speciellt i grossistledet. Bara det faktum att problemet uppdagades, debatterades och blev föremål för konsumentaktioner, är enligt min uppfattning tillräckligt för att sätta fart på konkurrensen.

Slutligen: Man ska inte glömma att EMU-opponenterna i Grekland består av en liten minoritet som drömmer sig tillbaka till den gamla tiden med statliga ingripanden på alla möjliga områden och som förespråkar starka överdoser av allt gammalt.

Christopher Sardelis (Generaldirektör för det grekiska Riksgäldskontoret)