Sverige blundar för våld mot kvinnor och barn

Att Etiopien tillåter att praktiskt taget

alla flickor könsstympas anses inte vara allvarligt nog för att dra in biståndet

Som besökare är det väldigt lätt att tycka om Etiopien och dess medborgare. Människorna är vackra, stolta och mycket vänliga. Maten är mycket god, det etiopiska köket är känt över stora delar av världen som mycket utvecklat.

Men en av de första sakerna man slås av är att praktiskt taget alla etiopiska män går omkring med en käpp eller pinne. Denna käpp är ett minne från den tid då männen var herdar och käppen var ett allverktyg som användes till allt från att stödja sig på och driva på djuren till att försvara sig med.

Nu används käppen mest för att slå kvinnor, barn och djur. Det är helt accepterat att mannen agar, slår, sin familj när han bedömer att det är befogat. Det är då han använder käppen.

Våldet är hela tiden väldigt nära ytan. Barn blir slagna på de mest brutala sätt, ofta i så kallat uppfostringssyfte. Det är långt ifrån ovanligt att elever blir ihjälslagna av sina lärare i skolan. Läraren använder sin käpp och råkar slå lite hårdare än han menat och barnet dör. Några få av dessa fall uppmärksammas och leder till att läraren grips.

 

Värst drabbade av våldet är flickor och kvinnor. Det är fortfarande så att praktiskt taget alla flickor i Etiopien könsstympas. Den vanligaste stympningen innebär att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Värst är den s k faraoniska omskärelsen där klitoris, de inre blygdläpparna samt delar av de yttre blygdläpparna skärs bort. Sedan sys huden ihop och ett litet hål lämnas för att menstruationsblod och urin ska kunna passera.

 

Det finns inga tecken på att könsstympningen minskar i landet. Den grymma seden har en väldigt stark kulturell förankring i Etiopien. Den är dessutom inte bunden till religionen; könsstympning är lika vanligt bland kristna som bland muslimer.

 

Kvinnor utsätts också för ett annat stort övergrepp i samband med äktenskap. Utanför städerna kidnappas en majoritet av alla kvinnor som ska giftas bort – det är mycket sällan kvinnan själv kan påverka vem hon ska gifta sig med. Anledningen är att männen och deras familjer försöker komma undan hemgiften och därför helt enkelt kidnappar den kvinna de utsett till fru.

Men detta kan också ske så tidigt att det snarare handlar om barnarov än om att ta sig en fru; många gånger är flickorna inte mer än åtta till tio år när de kidnappas. Det finns ingen fastslagen giftasålder för flickor i Etiopien.

 

Hur gör man då? Människor svälter och dör om de inte får hjälp. Kan vi rika länder neka Etiopien hjälp om landet inte uppfyller våra krav? Kan vi se på hur tusentals människor dör utan att ingripa?

 

Det här är en känslig diskussion. När det gäller vissa frågor finns det en mycket klar linje. Om regimen i Etiopien t ex ställer in valen år 2005 eller om man startar ett nytt krig mot Eritrea så kommer biståndet att strypas. Detta sägs mycket klart från bl a Sveriges ambassad, men gäller i princip alla biståndsländer.

Även FN kommer att skära bort stora delar av biståndet. Men när det gäller mer ”mjuka” frågor som att stympa kvinnor, kidnappa kvinnor eller låta barnen förbli rättslösa är det inte lika klart.

 

När det gäller de större, förment opolitiska, ekonomiska frågorna har den rika världen inga som helst problem att ställa krav. Då sker det på överstatlig nivå, då kommer Världsbanken och Internationella valutafonden och ställer långtgående krav som sedan påverkar praktiskt taget allt i mottagarlandet. Detta är sällan ställt under någon seriös debatt.

Och var finns logiken i att man ska kunna införa sanktioner mot ett land för att det driver en misshaglig ekonomisk politik – men inte för att det regelmässigt stympar och misshandlar mer än halva befolkningen?

 

Jag frågade biståndsminister Jan O Karlsson vad regeringens åsikt är. Kan vi tillåta att Sveriges äldsta biståndsland misshandlar och håller kvinnor och barn rättslösa? Det innebär att tre fjärdedelar av befolkningen i princip är rättslös, så många är nämligen kvinnor och barn i Etiopien. Kan ett land som behandlar 75 procent av sin befolkning på detta sätt vara demokratiskt?

– Jag håller egentligen med dig, men vi kan inte ta upp alla frågor på en gång. Risken är att denna fråga bara blir något som vi säger för vår egen skull och sedan kommer det inte att genomföras.

– Vi kan se på Tanzania till exempel. Där har vi bl a tvingat igenom lagstiftning. Sedan ser vi på en rad av invandrarna som kommer till Sverige att flickorna ändå blivit omskurna.

Jan O Karlsson håller med om att frågan är mycket viktig, men håller ändå fast vid att den inte ska vara avgörande för vårt bistånd till landet.

När jag frågar honom om ett minimikrav ändå inte vore att Etiopien ändrar sin lagstiftning, att man i grundlagen skriver klart att det inte är tillåtet att stympa eller kidnappa kvinnor, lika lite som att slå barn, så viker han ändå undan:

– Jag tror inte att vi når fram på det sättet.

 

Själv tror jag att ett viktigt skäl till att man inte tar upp dessa saker är att de manliga diplomaterna inte ser det som tillräckligt seriöst och viktigt att sätta sig vid ett förhandlingsbord med sina etiopiska, manliga kollegor och diskutera könsstympning. Dessutom är det få av de etiopiska männen som är motståndare till detta barbari.

Det är lättare att tala om krig och fria val.

Det är dessutom så att Sverige, tillsammans med andra länder, skulle kunna göra en verklig nytta. Det etiopiska folket har under många år varit utsatt för rena gangsterregimer som möjliggjort den massvält och det lidande man tvingats gå igenom.

Nu äntligen har Etiopien en delvis demokratisk regering, en regering som med stöd från övriga världen skulle kunna göra någonting åt både svälten och förtrycket mot kvinnor och barn.

Men då måste man ha stöd från Sverige och andra länder. Det behövs ett massivt bistånd som kan ta Etiopien ur dess grundläggande problem – den kroniska fattigdomen. Och detta stöd kan och måste kombineras med krav på regeringen.

All väg till utveckling i Etiopien, liksom i resten av världen, går via demokratisering och mobilisering av alla landets invånare. Då måste majoriteten av befolkningen finnas med, alltså även kvinnor och barn.