ÅSIKT

Euron är gay

GAYRO? Att rösta ja till euron är naturligt för Henrik Tornberg. Han känner mer samhörighet med folk inom gaykulturen i andra länder än med sina straighta grannar. Bilden togs för tidningen Kom Ut till ett stort reportage om euron ur gayperspektiv.
Foto: Pekka Koskenvoima
GAYRO? Att rösta ja till euron är naturligt för Henrik Tornberg. Han känner mer samhörighet med folk inom gaykulturen i andra länder än med sina straighta grannar. Bilden togs för tidningen Kom Ut till ett stort reportage om euron ur gayperspektiv.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Då främlingsfientliga partier vann inflytande i Danmark efter förra valet citerades i svensk press vad som sades vara graffiti på en vägg i Köpenhamn: ”Hjälp! Lämna oss inte ensamma med danskarna!” Avsändaren: danskar som inte kände igen sig i sitt eget land.

Sedan dess har citatet dykt upp i fler sammanhang men nu om andra länder, bland andra Sverige. Att detta halvt skämtsamma nödrop dyker upp om igen är ingen slump. Många känner sig som främlingar i sitt eget land. Andra band än till dem som bor i samma trakt blir allt viktigare. Gamla nationsgränser suddas ut.

Jag som lever och verkar inom gaykulturen har mer gemensamt med mina bröder och systrar ute i Europa och världen, än med mina heterosexuella grannar i den Stockholmsförort där jag bor. Jag och min sambo har via nätet ständig kontakt med vänner och bekanta i Manchester, Berlin, Köpenhamn, Amsterdam och Bryssel – men har aldrig känt något behov av att lära känna dem som bor i samma hus som vi.

Vårt kvarter och vår trygghet finns inte i det geografiska rummet. Vår by är global och även om kontakterna inom byn ofta sker på en virtuell arena som internet, innebär det inte att gemenskapen är mindre äkta eller den trygghet vi känner ”virtuell”.

Gaykulturen är gränslös i ordets allra bästa bemärkelse och de band som håller den samman väl så starka som dem som förenar marscherande centerpartister i likadana hembygdsdräkter.

Med andra inom gaykulturen delar jag historia, livssituation, politisk agenda och dagliga med- och motgångar. Vi inom gayvärlden har vår egen populärkultur, egna ikoner och hjältar som är ungefär de samma vart man än kommer i världen. Vi delar förhoppningen om att kunna leva våra liv fria från diskriminering och är villiga att ta kampen för att nå dit.

Solidariteten över gränserna är tydlig då homosexuella i de tidigare kommunistiska länderna i Östeuropa nu börjar organisera sig och kräva ett värdigt liv – med stöd från bl a svenska RFSL. Reser jag som gay kan jag vara säker på att det alltid finns andra homosexuella som välkomnar mig som en del av gemenskapen, vart jag än kommer.

Som bög eller lesbisk kan du känna dig ensam i din lilla stad men du är aldrig ensam vart du än reser. Detta är något storslaget. Detta är den europeiska gemenskapen realiserad.

Samma sak sker även inom andra subkulturer. Det är fler än homosexuella som då och då skulle vilja ropa ”Lämna mig inte ensam här med svenskarna” och istället väljer att förenas i nätverk som inte är geografiska. Nya globala byar växer upp hela tiden och ger människor det skyddsnät och de rötter som vissa hävdar saknas i det moderna samhället.

Nej-sidan i den svenska eurodebatten hävdar dock gång på gång i nationalistisk yra att endast den geografiska gemenskapen duger något till, att alla vi som råkar bo mellan Treriksröset och Smygehuk förenas av det metafysiskt svenska och bara det. Så är det förstås inte. Precis som gaykulturen är gränslös har till exempel unga storstadsmänniskor i hela Europa mer gemensamt med varandra än med andra unga på landsbygden. Som i sin tur ingår i sin egen globala by.

Vi står inför en gränslös värld där avstånd inte betyder något för nätverkens sammanhållning, men där de globala gemenskaperna behöver nya påtagliga symboler. Utanför de starka subkulturerna är steget från det virtuella till det konkreta stort. Gayvärlden har sin regnbågsflagga för att manifestera den globala byns närvaro. En gemensam valuta, euron, kan bli en annan sådan symbol som påminner oss om att vi alla är ett.

För mig som är gay är därför inte euron något konstigt eller främmande, den är något självklart, något nödvändigt. En europeisk valuta är förstås bara ett steg på vägen mot en global gemenskap, men vi gräver där vi står. Euron gör oss inte mindre svenska, men den gör oss mer globala. Det är en storslagen (och väldigt gay) tanke.

Henrik Tornberg

chefredaktör Sylvester

Nätverket Radikaler för euro