ÅSIKT

Hämnden ger ingen tröst

2003 En amerikansk soldat från specialtrupperna går omkring bland döda irakiska soldater. ”Det skänker mig ingen tröst att veta att dödandet av uppskattningsvis 4 000 civila afghaner och 6 000 civila irakier har gjorts i min brors namn”, skriver David Potorti som förlorade sin bror i World Trade Center.
Foto: AP
2003 En amerikansk soldat från specialtrupperna går omkring bland döda irakiska soldater. ”Det skänker mig ingen tröst att veta att dödandet av uppskattningsvis 4 000 civila afghaner och 6 000 civila irakier har gjorts i min brors namn”, skriver David Potorti som förlorade sin bror i World Trade Center.
DEBATT

David Potorti förlorade sin bror i attentaten mot World Trade Center. Tillsammans med andra anhöriga bildade han Peaceful Tomorrows – en organisation som protesterar mot hur George W Bush har använt deras anhöriga som en förevändning för att invadera Afghanistan och Irak.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Dessa dödsfall hjälper mig inte att nå en slutpunkt för min personliga tragedi”, skriver han.

AP Över 2 800 människor dog vid terrorattacken mot World Trade Center.
Foto: 2001
AP Över 2 800 människor dog vid terrorattacken mot World Trade Center.

Morgonen den elfte september 2001 – då min äldste bror dödades vid World Trade Center – var jag uppslukad av djup sorg. En sorg, inte enbart över förlusten av min bror, utan också över kommande förluster, sådana som vi då bara kunde ana.

Men två år efter att George W Bush förklarade sitt ”krig mot terrorismen”, efter försvagandet av medborgerliga rättigheter här hemma, militära anfall mot Afghanistan och Irak och den efterföljande budgetkrisen, har vi börjat förstå föränd-ringarnas verkliga natur. Det rör sig om förändringar som, i nästan varje fall, har försvagat idén om Amerika.

I dagens Amerika är vi mindre trygga, mindre fria, vi har färre jobb, sämre hälsa, mindre jämlikhet, mindre respekt, och vi är mer fruktade av resten av världen. Dessa är de kostnader som den nation måste betala som valt att ta sig an den nya verkligheten ensam, i stället för att ansluta sig till den familj av nationer som försöker välja en ny väg för det nya millenniet.

Tråkigt nog har resten av världen fått känna av de ekonomiska, känslomässiga och politiska resultaten av vårt krig. Som anhörig till ett av offren för attackerna den elfte september skänker det mig ingen tröst att veta att allt detta har gjorts i min brors namn: dödandet av uppskattningsvis 4 000 civila afghaner och 6 000 civila irakier, människor som, precis som min bror, råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Dödandet och skadandet av tusentals tjänstgörande amerikaner, siffrorna stiger för varje dag, som alla har familjer som sörjer precis som min familj gör.

Dessa dödsfall hjälper mig inte att nå en slutpunkt för min personliga tragedi. De tillfredsställer inte något behov av hämnd. Jag har aldrig känt något sådant behov. De får mig bara att må ännu sämre, och förvandlar händelserna den elfte september till en mardröm som vägrar att ta slut.

De kastar en skugga över den framtid jag en gång föreställde mig för mina barn: att de skulle kunna resa fritt i världen och studera utomlands. Att de skulle bli välkomnade och respekterade i andra länder såsom varandes representanter för ett land med goda principer och en storartad konstitution. Även om jag tydligt kan minnas känslorna av rädsla och allvar som alla i Amerika upplevde efter attackerna, finns det ingen ursäkt för oss att vara så känslosamma, så oinformerade och så blinda för resultaten av vår utrikespolitik som vi var då, under den där tragiska dagen.

Men, ledsamt nog, förblir många amerikaner fångar i den ”vi mot dom”- mentalitet som delar in människosläktet efter nationalitet, etnicitet, kön, religiös tro och geografi. Den sanna läxan att lära efter elfte september är att dessa distinktioner inte längre har någon betydelse. Brotten som begicks den elfte september var brott mot hela mänskligheten. Krigen mot Afghanistan och Irak har varit krig mot hela världen, särskilt de fattiga. Självmordsbombare har upphävt vår militära makt. Arméer av människor utan hopp, utan rösträtt, utan något kvar att leva för kan man inte resonera med. Våra bomber kan inte skydda oss längre. Vår polis och våra soldater kan inte skydda oss längre.

Vi måste inse att vi lever i en värld som vi delar med många, inte som åskådare utan som aktiva deltagare. Och vi måste lära oss att samexistera, gör vi inte det så kommer vi att upphöra att existera. Den förnekelse som kännetecknar vår nationella dialog kommer inte att skydda oss. Amerika behöver en ny känsla för ansvarstagande.

Trots att vi är den mäktigaste nationen på jorden i fråga om militär styrka fortsätter vi att vara märkligt omedvetna om den enorma påverkan vårt land ut-övar på resten av världen. I stället för att ta ansvar för resultaten av våra handlingar ser vi oss som passiva offer för en kedja av naturkatastrofer.

Vi tror att om vi bara blundar och håller i oss, är bergochdalbanefärden snart över så att vi kan återvända till våra bekväma liv. Efter den elfte september tror jag inte längre att det är möjligt.

Men det finns hopp. Ofta får vi höra att Amerika är synonymt med frihet, och frihet handlar mer än något annat om att ha möjlighet att välja. Våra val bestämmer vilken värld vi kommer leva i. Faktum är att ingen tog våra friheter ifrån oss den elfte september 2001. Vi har själva valt att avskaffa dem. Våra val kan även i fortsättningen göra oss till måltavlor för hat men vi kan också välja att bli respekterade.

Jag hoppas att Amerika kommer att välja att använda sin styrka, inte bara den militära, till att söka bättre, mer effektiva lösningar på de problem som vi står inför. Det är genom att inse att jag är en del av en global familj som jag har lyckats nå en viss frid inom mig själv. När Amerika erkänner sitt medlemskap i den globala familjen av nationer kommer vår värld att finna frid.

David Potorti