ÅSIKT

Hon var jordnära i en värld av egon

Brittiske utrikesministern Jack Straw hyllar sin kollega Anna Lindh: ”Det var alltid roligt att se henne, hon lyste upp varje rum, varje konversation. Hon var en stjärna.”
Foto: AP
Brittiske utrikesministern Jack Straw hyllar sin kollega Anna Lindh: ”Det var alltid roligt att se henne, hon lyste upp varje rum, varje konversation. Hon var en stjärna.”
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Anna Lindh representerade det finaste i Sverige. Hon hade ryggrad, övertygelse, uthållighet och vänlighet. Och allt detta i en lycklig kombination med den där underbara svenska öppenheten som ibland tycks gränsa till oskuldsfullhet. Jag var med Anna i fredags och lördags vid ett informellt möte med Europas utrikesministrar. Vi befann oss på en behaglig plats vid en av sjöarna i norra Italien.

Anna kunde utan tvekan ha blivit Sveriges statsminister. Hon var den mest populära och mest betrodda svens-ka politikern.

Det var alltid roligt att se henne, hon lyste upp varje rum, varje konversation. Hon var en stjärna. Jag frågade henne om folkomröstningen som ska hållas nu på söndag. Jag tror att hennes chef och vän Göran Persson, Sveriges statsminister, skulle hålla med mig om att Anna var den största tillgången för jakampanjen och att hon hade haft ett oerhört pressat schema i flera veckor.

Ändå bar hon sitt ansvar på ett galant sätt. Anna lät sig inte tyngas av nyheterna om opinionsläget. Hon bläddrade i en bunt med tidningar och drog för mig detaljerna om väljarundersökningarna. Gapet krymper, sa hon. ”Vet du, Jack, jag tror verkligen att vi kan klara av det här.” Och hon förklarade varför hon var övertygad om att när den verkliga valdagen närmade sig, skulle de svenska väljarna ägna sig mer på allvar åt frågan och rösta ja, om än med liten marginal. Det fanns ingen arrogans i hennes sätt att berätta detta, hon var helt enkelt övertygad om att hennes argument, som hon fört fram på sitt enkla och sakliga vis, till sist skulle nå fram och övertyga.

Vid denna tid förra året åkte jag med Anna till Lunds universitet. Jag skulle delta i socialdemokraternas kampanj för det allmänna riksdagsvalet. För mig framstod allting som så uppfriskande vardagligt. Vi bara dök upp, talade till en publik bestående av många olika sorters människor, svarade på frågor och så åkte vi vidare. Inga förberedda tal, ingen glamour, bara sakfrågor. Och detta var det speciella med Anna: hon var så jordnära och så skarp, och detta stod i kontrast till den värld av stora egon och överdriven formalitet som hon var tvungen att röra sig i. Men hon accepterade denna värld, eftersom hennes begåvning var så mycket större än vad som är normalt. Anna klarade också, bättre än någon annan, att jonglera med kraven från det internationella samfundet, från inrikespolitiken och från sin familj – hennes man och hennes två barn som hon var så tillgiven.

När vi gick mellan mötena i fredags avbröt hon vår konversation för att ta ett samtal från ett av barnen som hade tappat bort sina nycklar. Hon släppte allting för att handskas med detta. Men när mötet sedan började var hon helt fokuserad.

I detalj redogjorde hon för vad Sverige kan tänka sig att stödja i det nya utkastet till en europeisk konstitution. Vilka saker man ville förhandla om och vilka saker man kunde acceptera i sin helhet.

Anna kunde utan tvekan ha blivit Sveriges statsminister. Hon var den mest populära och mest betrodda svenska politikern. Vilken hög position som helst i Europa skulle ha blivit hennes om hon velat ha den, så stor var respekten och beundran för henne. När jag var i Sverige förra året kändes det väldigt säkert, de enda livvakterna vi hade var mina. Anna var lättad över att slippa ha sällskap av poliser natt och dag, och hon visade att i Sverige var omgivningen sådan att hon kunde röra sig fritt.

En gång talade vi om mordet på Olof Palme. Hon sade, och jag höll med, att det varit ett undantag. Jag hoppas att Sverige kan fortsätta att vara ett öppet land, men jag fruktar att mordet på denna fredens kvinna markerar slutet på Sveriges oskuld.

Jack Straw (Storbritanniens utrikesministerÖversättning: Henrik Karlsson)