ÅSIKT

Proffsligan dog – men damfotbollen lever

1 av 4 | Foto: jonas bilberg
ljus framtid – trots allt Förre landslagsspelaren Pia Sundhage tror att ryktena om damfotbollens kommande död är överdrivna. Trots att den amerikanska proffsligan tvingats lägga ner. I dag arbetar Pia Sundhage som tränare i USA.
DEBATT

I morgon startar VM i fotboll för kvinnor. Men för bara någon vecka sedan skakades damfotbollen i sina grundvalar: den amerikanska proffsligan i damfotboll, Wusa, ska läggas ner. Det är ett svårt slag för damfotbollen, skriver succétränaren och fotbollslegendaren Pia Sundhage.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men samtidigt är hon övertygad om att det krävs mer än så för att stoppa damfotbollens framfart.

Produkten ”damfotboll” är alltför bra för att slängas i papperskorgen och vi är många inom sporten som kommer att kämpa”, skriver hon i dag på Aftonbladet Debatt.

På tidigt svenskt 70-tal sa man att damfotbollen bara var en modefluga som snart skulle dö ut. I stället blev det en folkrörelse som likt ett expresståg dund-rade fram och krävde nya spår. I denna stund känner jag att samma sak händer i dag, 30 år senare, fast i ett annat land och på en annan nivå.

När jag var liten så trodde jag att jag var den enda tjejen i hela världen som ville, kunde och fick spela fotboll. I Marbäcks knattelag drömde jag om att bli proffs som de stora grabbarna. Jag har levt min dröm, men nu har någon väckt mig.

It is over! Jag hör ordet ”suspension” och proffsligan Wusa läggs ner. Orsaken är pengar förstås. Det finns inte tillräckligt med investerare. Jag som inget kan om pengar kan inte fatta hur denna fantastiska liga bara upphör och jag säger som min gamle far: Jag hör vad du säger men jag fattar inte!

Denna proffsliga har varit bra och viktig för damfotbollens utveckling. Bra fotbollsspelare från olika delar av världen har spelat underhållande fotboll. Och matcherna har sedan starten 2001 bara blivit bättre och bättre.

”Hur bra jämfört med damallsvenskan?” har många frågat och jag brukar göra ett räkneexempel: Sverige har cirka 25 landslagsspelare i 12 lag (läs 5 lag). Det blir en och annan ”enkel vinst”. Wusa har 25 landslagsspelare plus 4 x 8 lag = 32 internationella landslagsspelare. Det innebär att det finns drygt 50–60 spelare av absolut toppklass i ligans åtta lag. Varje match spelas i ett högt tempo, av tekniskt skickliga spelare med stor internationell erfarenhet. Att de kommer från olika fotbollskulturer gör spelet än mer intressant och är en fantastisk miljö för enskilda spelare att utvecklas i.

Vilka konsekvenser får nedläggningen för amerikanska spelare och för damfotbollen i stort? Först och främst kommer spelare som slutar college att tvingas hitta någon annanstans att spela 2 x 45 minuter. Tjejer som vill satsa på fotboll men ännu inte har förbundskaptenens ögon på sig får på egen hand försöka hitta sin fotbollsmiljö. Träna själva eller med sitt gamla collegelag och spela i en lokal serie eller ”pick-up games”. Några kommer att söka jobb som collegecoach för att leva i fotbollsvärlden. USA har nämligen inte byggt samma fina klubborganisation som vi har i Sverige.

En annan konsekvens är att Sveriges bästa spelare får fortsätta att bara drömma om proffsspel – ett tag till. Chansen försvinner att ena stunden ställas mot en av världens mest berömda och bäst betalda spelare Mia Hamm, för att i nästa match lösa en en-mot-en-situation mot tyskan Prinz. Tjejer missar också möjligheten att möta brasilianskan Sissis bländande teknik och försöka överlista ”tvåvägsspelaren” från Norge, Unni Lehn. Ytterligare en tråkig konsekvens är att alla dessa unga flickor (och pojkar) nu mister chansen att se och skapa kvinnliga förebilder. (Mina förebilder var tre grabbar: Cruyff, Pelé och Beckenbauer.)

När Mia Hamm kommer till stan skriker fotbollsflickorna av förtjusning och hoppas få en autograf av idolen. Denna positiva atmosfär var något som hela fotbollsfamiljen uppskattade och som betydde mycket för många.

Det är med stor besvikelse som jag ser hur man tvingas lägga ner Wusa. Produkten ”damfotboll” är alltför bra för att slängas i papperskorgen och vi är många inom sporten som kommer att kämpa emot. Damfotbollståget har räls kvar att köra på och med förhoppningsfull stämma sjunger jag: ”De yngre kommer att ta vid!”

Pia Sundhage (Coach för Boston Breakers 2003)