ÅSIKT

Stoppa rasismen mot adopterade från Asien

DEBATT

Adopterade tjejer med asiatiskt utseende möts dagligen av rasism. De ses som lätta på foten eller hitköpta prostituerade.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Föraktet möter mig så fort jag lämnar mitt hem” skriver Susanne Brink, som själv är adopterad från Korea.

TRÖTT PÅ SEXUELL RASISM Tjejer som är adopterade från Asien möter rasism varje dag, skriver Susanne Brink. ”Förr i tiden grät jag. Idag ger jag svar på tal” skriver hon.
Foto: STAFFAN CLAESSON
TRÖTT PÅ SEXUELL RASISM Tjejer som är adopterade från Asien möter rasism varje dag, skriver Susanne Brink. ”Förr i tiden grät jag. Idag ger jag svar på tal” skriver hon.

Vi vuxna adopterade kvinnor från Korea, Thailand, Filippinerna, Vietnam, Indonesien och Kina möts dagligen av rasism och förnedring i samhället på grund av den sexturism och trafficking svenska män ägnar sig åt i våra ursprungsländer.

Föraktet och diskrimineringen möter mig så fort jag lämnar mitt hem. Jag möter det i affärer, ute på stan, på restauranger, ja överallt. Jag blir annorlunda behandlad och otrevligare bemött än de som har ett svenskt utseende, och jag ser deras nedlåtande blickar och föraktfulla miner. Vi är tusentals vuxna adopterade kvinnor i Sverige som möter detta i vår vardag.

På grund av den rådande uppfattningen att asiatiska tjejer skulle vara lätta på foten och ständigt tillgängliga sexobjekt har många adopterade tjejer valt att tona ned sin kvinnlighet. En del har slutat sminka sig, medan andra klär sig i så neutrala kläder som möjligt för att försöka vara så osynliga och oprovocerande som möjligt. Men likväl möts de ändå av förakt och rasism i vardagen.

Jag har dock valt att inte försöka lösa problemet på det sättet. Varför måste jag avstå ifrån att sminka mig? Varför måste jag avstå ifrån att ha mina högklackade boots som jag gillar? Varför måste jag avstå från att bära mina figurnära kavajer och alla mina feminina attribut bara för att slippa möta förakt? Ska jag bli helt fråntagen mitt sätt att uttrycka min kvinnlighet och personlighet? Nej, i stället väljer jag att göra min röst hörd både för min egen och alla andra utlandsadopterades skull.

Jag förvånas dagligen över att det råder en sådan rasism i Sverige, och särskilt mot oss kvinnor med ett asiatiskt utseende. Detta är förvånande med tanke på att Sverige toppar listan över de länder som har tagit emot flest utlandsadopterade, om man ser till folkmängden. Vi är runt 45 000 utlandsadopterade i Sverige, och långt över hälften är idag vuxna.

Ingen har frågat oss adopterade om vi ville komma till Sverige, utan vi har kommit hit för att svenskar har velat ha oss. Vi har blivit uppryckta från vår kultur, vårt språk och från vårt folk för att inplanteras i ett helt annorlunda sammanhang. Som små söta bebisar blev vi accepterade ute i samhället, speciellt när de såg våra svenska föräldrar. Men vi har vuxit upp nu, och plötsligt är vi inte längre accepterade.

Jag märker en tydlig attitydförändring gentemot mig när mina svenska föräldrar är med mig ute på stan. Folk är vänligare än när jag är ensam, då ofta det motsatta gäller. Ska vi utlandsadopterade behöva utstå den här dagliga diskrimineringen? Tycker ni svenskar att det är schyst? Förstår ni hur ont det gör inom oss?

De värsta föraktarna jag möter är medelålders svenska tanter mellan 40 och 60 år. De ser på mig med en blick av avsky och förakt.

De granskar mig uppifrån och ner, och jag ser nästan vad de tänker: att jag är en hittagen prostituerad, en tjuv och en brottsling. ”Bäst man håller i handväskan och har koll på den där utlänningen.” Jag önskar att dessa medelålders svenska tanter, och de svenska gubbar som slukar mig med blicken som om jag vore ett lätt byte, fick gå i mina skor.

Att de hade levt mitt liv och varit med när jag kämpat för att överleva både mentalt och känslomässigt. Att de blivit bemötta av sådana som de själva.

Att de hade fått känna på hur kränkt och förödmjukad man känner sig när man får höra glåpord till och med från sådana i sin egen ålder och även yngre. Helt enkelt den förtvivlan man känner – över att bli föraktad för en sak man aldrig kan rå för. Jag önskar att de fick känna det som jag upplever varje dag.

Förr i tiden grät jag. I dag ger jag svar på tal, annars skulle jag gå under. Andra utlandsadopterade begår självmord, och många hamnar på olika behandlingshem. En del hamnar i missbruk, andra isolerar sig helt, medan vissa ignorerar verkligheten och låtsas inte se. De stänger helt enkelt av för att kunna överleva och må bra.

Vi har mycket i bagaget på grund av den livslånga separationen från våra ursprungsföräldrar och Korea. Men vårt välmående skulle definitivt underlättas om det fanns en större förståelse för vår situation, en större acceptans för vår existens och vårt livsöde i det svenska samhället.

Jag har aldrig haft något val. Sverige är det land som tog hit mig, och som har gjort mig till en svensk. I Korea är vi främlingar. Där inser de dock snart, och även vi själva, hur västerländska vi är. Vi kan aldrig återvända till det koreanska samhället. Olikheterna i de bägge kulturerna är helt enkelt för stora. Jag kommer aldrig någonsin att kunna bli en riktig korean. Den rätten och möjligheten blev fråntagen mig den dag då jag skickades över halva jordklotet . Ni ryckte upp oss och tog hit oss, och ni gjorde oss till svenskar. Vi är också oftast mycket väluppfostrade (våra adoptivföräldrar tillhör nästan alla socialgrupp 1 eller 2), men vi blir ändå inte accepterade av det svenska samhället.

Vi utlandsadopterade är en del av Sverige, och min önskan är därför att vi ska kunna bli bemötta som sådana. Jag anser faktiskt att Sverige har en skyldighet att acceptera oss, och att vi ska få vara en självklar del av det svenska samhället så länge vi lever. Detta är min dröm och min vision, och det mål som jag och många andra vuxna adopterade ständigt kämpar för.

Susanne Brink , var med i SVT:s dokumentär ”En gång var jag korean”. Filmen ”Susanne Brinks Arirang” från 1991 , grundar sig på hennes liv och blev en stor succé i Sydkorea.