ÅSIKT

De som skulle fått öppenvård glömdes bort

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Personer som både har en psykisk sjukdom och missbruksproblem är den grupp som far mest illa i vårt samhälle. Så har det alltid varit. Både före och efter psykiatrireformen, vilken ibland felaktigt påstås ha varit orsak till den massiva nedläggning av de stora vårdinstitutionerna som de facto skedde långt tidigare än sjösättandet av reformen 1995.

Vad som har skett är att den grupp som skulle få vård och stöd i öppenvård ”glömdes” bort av kommunerna. Resultatet kan vi se i dag!

Att psykiskt sjuka utmålas som potentiella mördare och våldsverkare bekymrar allt färre och få reflekterar över med vilken osaklighet debatten förs. Att kalla människor som lider av psykisk ohälsa för dårar, sinnessjuka galningar och samtidigt framhålla sin egen medverkan som samhällsbeskrivare med uttalanden som ”journalistik är sann ? vi journalister vet vad som är sant”. Detta leder knappast fram till att dessa föråldrade och nedsättande begrepp resulterar i större resurser, till den vård som alla dessa ”dårar och galningar” är i behov av. Det är snarare så att inställningen till dessa psykiskt funktionshindrade människor belyser den okunskap som många självpåtagna experter besitter.

Den utveckling som ändå har skett är till det bättre för många människor. De cirka 40 000 människor som tvångsvårdades på de slutna institutionerna i slutet av 1960-talet och som har fått ett bättre liv och i många fall bättre anpassade insatser är en verklighet som inte lyfts fram. Är inte dessa människors välfärdsutveckling intressant!?

Kanske hävdar ni att priset vi får betala för att skydda medborgarna mot vansinnesdåd är ökade tvångsåtgärder. Att regelrätt tvångsvård och de så kallade öppenvårdstvånget skulle vara lösningen för en psykvård i kris.

Men frågan är vilka effekter dessa åtgärder skulle ge. Är kopplingen mellan en ökning av tvångsvård och inlåsningar liktydigt med en minskning av våldsbrotten i samhället? När det faktiskt har visat sig att de personer som har begått ett antal mycket allvarliga och obegripliga våldsbrott under de senaste månaderna har sökt vård innan och/eller efter brottet.

Hur förklaras detta av dem vilka ropar efter mer tvångsvård? Dessa våldsverkare ville ha vård – men fick inte. Att vilja, men inte få vård är en resursfråga, inget annat.

Hur skall ett ökat tvång fungera i praktiken? Kommer de personer som mår psykiskt dåligt att kontakta sin öppenvårdsmottagning om det är så att de riskerar att bli tvångsmedicinerade för

oöverskådlig tid? Sanningen är att människor som är stukade av tvång från slutenvården kommer att undvika att kontakta öppenvården om de inte släpps in som medspelare i sin egen vårdutformning.

När samhället lägger ner eller inte har råd att bygga upp bra förebyggande verksamhet i form av vardagsstöd till barn och vuxna med psykisk ohälsa finns en påtaglig risk att det på sikt kommer att leda fram till behov av mer omfattande och akuta vårdinsatser än i dag. De nedskärningar av socialtjänstens dag- och sysselsättningsverksamhet som diskuteras i kommuner runtom i landet kommer att öka trycket på akutpsykiatrin ytterligare. Vad som är säkert och sant är att lidandet kommer att öka – för alla.

Jonas Dahl (intressepolitisk sekreterare på Riksförbundet för social och mental hälsa RSMH)