ÅSIKT

Muslimernas situation kan inte jämföras med judarnas

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”I dagens Europa, och i Sverige, har muslimerna tagit den plats judarna hade på 30-talet” – hävdar professor Masoud Kamali (AB 29/10). Detta är en talande metafor för en grupps utsatthet. Utöver vår kunskap om judarnas svåra belägenhet under 30-talet vet vi ju dessutom vad som skulle följa: världshistoriens värsta massmord på ett enskilt folk.

Det är uppenbart att denna föreställning inte bör missbrukas och devalveras. Hur stämmer den med svenska muslimers situation idag?

Det finns inga systematiska regeringsinspirerade program för att trakassera muslimer, hindra dem från studier och arbete, ta undan ekonomiska förutsättningar för ett anständigt liv. Det finns inga folkfördrivningar. Det finns inga pogromer. Det finns inga böcker i omlopp där en europeisk statschef utlovar att utrota varenda muslim. Skulle ett otänkbart hot ändå uppenbara sig, kan muslimer finna viss trygghet i tanken på att det finns ett fyrtiotal muslimska stater – någon judisk stat fanns som bekant inte på 30-talet.

Dagens svenska muslimer må vara utsatta på många sätt men denna utsatthet har gudskelov få beröringspunkter med mina föräldrars realiteter i 30-talets Europa. Vidgar man perspektivet till andra aspekter än utsatthet så brister metaforen fullständigt. Det fanns på 30-talet inga strömningar inom judendomen som gick stick i stäv mot västerlandets demokratiska ideal (vilken jag inte ser anledning att ifrågasätta oavsett etnisk, religiös eller geografisk bakgrund). Det fanns inga judiskinspirerade centra som pumpade ut hatbudskap och civilisationsfientliga idéer. Det hölls inga hatpredikningar i synagogor. Det fanns inga våldsmönster mot de egna som avviker från en norm. Det fanns inget judiskt hat eller våld mot andra minoriteter. Det fanns ingen judiskinspirerad terrorism.

Jag menar inte att motsvarande företeelser bland svenska muslimer är förhärskande även om en del av dem är allt annat än marginella. Jag är övertygad om att den stora majoriteten av svenska och europeiska muslimer är laglydiga medborgare som inget vill hellre än att leva i fred med sina grannar. Jag tror att många av dem är utsatta socialt, kulturellt, ekonomiskt och på andra sätt. Jag reagerar starkt på alla försök till generaliseringar och förenklingar som syftar till att se muslimen som samhällets fiende. Men jag menar samtidigt att Masoud Kamali saknar grund för sin tes och exploaterar historiska referenser som inte bör missbrukas.

Jurek Hirschberg

Frilansskribent