ÅSIKT

Ett feministparti kan ge drag i debatten

TILLTALAD AV FEMINISTPARTI Margareta Winberg tycker att jämställdhetsarbetet går för sakta. ”Kvinnor blir otåliga”, skriver hon.
Foto: LASSE ALLARD
TILLTALAD AV FEMINISTPARTI Margareta Winberg tycker att jämställdhetsarbetet går för sakta. ”Kvinnor blir otåliga”, skriver hon.
DEBATT

I förra veckan lämnade Margareta Winberg sin post som vice statsminister med ansvar för jämställdhetsfrågorna.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Hon tror att diskussionen kring ett nytt feministiskt part är bra för jämställdheten.

”Debatten kan bara främja alla partiers vilja och förmåga att ta ut svängarna och snabba på takten”, skriver hon idag.

Trots det tror hon inte att ett allmänfeministiskt parti skulle bli särskilt långvarigt eftersom de traditionella politiska frågorna snart skulle hinna ikapp.

Behövs det ett

feministiskt parti i Sverige? Frågan har uppstått och jag vill gärna ge mitt svar på den.

Vi lever i ett land som har kommit längst i världen när det gäller jämställdhet. Det är många som kan tackas för det. Inte minst den mångåriga kampen som kvinnorörelsen i olika skepnader har fört, har skapat den situation vi nu befinner oss i. Vi har anledning att känna stolthet över detta. Det visar sig särskilt i internationella sammanhang, där Sverige framhålls som modell och föredöme av många.

Det finns också en viss, glädjande samsyn i frågan om jämställdhet mellan partierna i Sveriges Riksdag. En sådan viktig fråga är den roll som patriarkala maktstrukturen spelar när det gäller jämställdhet. Det är alltså ingen som hävdar att det är den enskilda kvinnans eget ”fel” att hon värderas lägre, betalas mindre, arbetar mer obetalt, blir misshandlad i hemmet och så vidare. Kvinnor är så att säga fångar i ett maktsystem som inte låter sig förändras på ett individuellt plan. Det är genom politik som kvinnor kan frigöras och bli männens verkliga jämlikar. Detta synsätt, som inte alls är en självklarhet överallt i världen, har vi debatterat flera gånger i riksdagen och jag har inte på den senaste tiden hört några invändningar mot detta. Att sedan enskilda partipolitiska förslag inte alltid följer upp ett sådant synsätt lämnar jag därhän just nu.

Detta betyder att alla partier för ett aktivt arbete för jämställdhet. Alla partier skapar därmed, mer eller mindre, förväntningar på förändring. Kvinnor blir otåliga. För samtidigt som Sverige leder i världen, så återstår så mycket att göra.

För tio år sedan fanns det en motsvarande situation. Kunde det inte gå fortare? Varför fick inte fler kvinnor chansen till att vara politiker? Då när ett eventuellt Kvinnoparti började debatteras åkte alla partiers kvinnoförbund på en studieresa. Vi tog oss först till Norge där Gro var statsminister. Hon omgav sig med många kvinnliga ministrar och rådgivare och var för oss alla ett föredöme. Hon visade att det gick att öka kvinnors inflytande inom ett ”vanligt” parti. Hon kunde däremot inte peka på att den ökande kvinnorepresentationen hade gjort en avgörande skillnad för norska kvinnors vardag.

Efter Norge for vi till Island. Där fanns Kvinnolistan med representation i Alltinget, Islands motsvarighet till den svenska riksdagen. Vår slutsats blev där att man i vart fall inte hunnit längre än Sverige genom att ha ett kvinnoparti. Deras verkliga politiska insats var det svårt för oss att bedöma. I dag finns Kvinnolistan inte längre. Många av dess medlemmar är i dag i andra partier.

Resultatet av vår resa för tio år sedan var att det nog var bäst att arbeta inifrån de partier som redan fanns. Och så gjorde vi. Och ingen kan påstå att vi stått stilla! Men det går väldigt sakta. Det synliga motstånd som fanns för 10-15 år sedan har förbytts i ett osynligt.

Och det är klart att i dag, precis som för 10 år sedan, när en debatt om ett motsvarande parti fast nu benämnt feministiskt, uppstår, så är det en kittlande tanke. Får man som socialdemokrat känna och säga så? Får man fundera över vad konsekvenserna av ett sådant parti skulle bli? Självklart!

För det är vad många kvinnor tänker kring. Och en rundfråga i pressen visade att 18 procent skulle stödja en sådan tanke (väl medveten om att rundfråga och val är två helt skilda saker).

Vid en första tanke så känns ett feministiskt parti sympatiskt. Att alltid ha ett könsperspektiv med vid beslutandet. (Det är ju för övrigt det arbetssätt som nuvarande regering påbörjat; gender-mainstreaming).

Men det sakpolitiska innehållet heter ju inte feminism. Det heter skattepolitik, socialpolitik, kulturpolitik, utbildningspolitik, arbetsmarknadspolitik och så vidare. Dessa områden är grunden på vilka ett feministiskt perspektiv skall anläggas. Kan man då bortse från den traditionella blockpolitiken? Kan man tro att ett feministiskt parti kan samla kvinnor och män från hela den traditionella politiska skalan? Från vänster till höger?

Ja möjligen till en början. Tage Erlanders uttryck: förväntningarnas missnöje skulle kanske kunna åstadkomma detta. Ett val skulle man kanske klara. Men sedan skulle de traditionella frågorna hinna ifatt ett sådant parti. Vilken skattepolitik bidrar till att bryta maktstrukturerna, det vill säga gynnar kvinnor? Vilken socialpolitik, familjepolitik, utbildningspolitik, kulturpolitik. Här uppstår svårigheterna.

Ty även om kvinnorna som grupp är tillbakasatta eller om ordet tillåts förtryckta, så finns det ett klassperspektiv också inom gruppen kvinnor. Det betyder, menar jag, att feminismen inte kan utgöra detta blocköverskridande trollspö som gör ett allmänfeministiskt parti möjligt.

Men tanken kittlar och sätter igång en analytisk process som alltid bör användas för att förstå tidens tecken.

Och debatten kan bara främja alla partiers vilja och förmåga att ta ut svängarna och snabba på takten.

Margareta Winberg