ÅSIKT

Digitalboxen duger bara som fotpall, Jutterström

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

När jag som första person i bekantskapskretsen skaffade digitalbox till min tv, så kände jag mig som en riktig pionjär. Jag gick i spetsen för marschen mot det digitala paradiset med sina hundratals kanaler. I mina fotspår skulle miljoner andra licensbetalare följa.

Så trodde jag i våras, men i dag har jag tvingats till omvärdering.

Sanningen är att Christina Jutterströms och de andra medie-profeternas fagra löften var lika mycket värda som dåvarande näringsministern Björn Rosengrens lovsång till Teliaaktien och Skandias utlovade livräntor. Vi som nappade på kroken är i dag riktiga torskar – digitaltorskar.

Det är inte bara utbudet av program som blivit en besvikelse. Hela tekniken är ännu på försöksstadiet och problemen började redan då jag fick hem mitt otympliga digitaldäck från kabeloperatören. Det vägrade att starta och i tre dygn satt jag och glodde på displayens orörliga nollor.

När sedan boxen började fungera, så hoppade jag högt av lycka men det skulle jag inte ha gjort. Vibrationerna i golvet störde boxens funktioner och färgen i tv-rutan försvann. Sedan försvann bilden och i stället för gubbar i tv:n fick jag titta på gubbarna framför den. Det var alla reparatörer som under sommaren kom och gick med löften om att allt nu var bra, men så enkelt var det inte.

När väl det digitala systemet var i gång, så återstod nämligen problemet att få in de kanaler jag ville se. Den digitala fjärrkontrollen påminde om den första mobiltelefonen, den som kallades ”hundbenet” och var jättelik. Hur man än tryckte på den, så hände ingenting mer än att bilden började blinka och en blå ram tändes kring bildrutan. Fast nu gör det inte så mycket. De kanaler jag kan få in, de är ju ändå inte vad jag tänkte mig.

Jag skaffade digital-tv för att kunna se TV 24. Sveriges Televisions nyhetskanal med fördjupande intervjuer och politiska debatter, men av dessa vackra visioner har det dessvärre blivit pannkaka. Programmen har namn som ”Sverige nu” och ”Studio 24” men består mest av bleka unga pryoelever som sitter i en iskallt färgsatt studio och läser högt ur sina manusbuntar. Claes Elfsberg som fanns med på detta framtidens tåg hoppade av i farten och är tillbaka på Rapport igen.

Den enda originalidén

i 24:an är filmad radio. Jo, det är faktiskt sant. Annika Lantz radioprogram visas i tv-rutan, men så sent att eventuella tittare hunnit somna. Annika sitter i studion med hörlurar och pratar med en annan person med hörlurar. Det är lika spännande som det låter. Nej, är detta framtiden, då kan jag lika gärna dra ut kontakten till digitalboxen och använda den som fotpall.

Frank Bergå