ÅSIKT

Stockholm betalar lite i skatt

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I debatten om landstingets ekonomiska kris i Stockholm är det en central faktauppgift som saknas: att skattenivån här fortfarande är lägre än genomsnittet för landet.

Visst är det sant att landstingsskatten i Stockholm är landets högsta, men så har landstinget här också fler uppgifter, saker som i övriga landet ligger på kommunerna. Det intressanta måttet är i stället den sammanlagda kommunal- och landstingsskatten. I Stockholm ligger genomsnittet, viktat efter invånarantal, på 30 kronor och 44 öre i år. Riksgenomsnittet är 31 kronor och 25 öre.

Skillnaden däremellan är 81 öre. Även efter de 65 öre i skattehöjning som Stockholms läns landsting genomför nästa år kommer vi alltså ha en lägre skattenivå än de flesta. Detta trots att den borgerliga majoriteten sköt landstinget i sank. Säger inte det någonting om att utjämningssystemet faktiskt fungerar?

Utan utjämningssystemet skulle Danderyd över en natt nästan kunna halvera skattesatsen. En kommun som Botkyrka skulle däremot behöva höja den med flera kronor. Skillnaderna är med andra ord stora också inom Stockholm.

Jämför vi Stockholms län med resten av landet har vi gott om höginkomsttagare här. I genomsnitt har befolkningen här 22 procent högre inkomster än genomsnittet. Det är därför vi betalar.

Däremot får Stockholm ett storstadsstöd i systemets andra sida: kostnadsutjämningen. Där är det län som till exempel Östergötland som betalar både hit och till län som Norrbotten där avstånden är stora.

Välfärden är på defensiven inte bara här i Stockholm, utan i hela landet. Lösningen är inte att slåss med andra regioner om samma utrymme, utan att skjuta till mer pengar.

För det första: Varför utgår regeringen från att skatterna i Sverige ska sänkas framöver? Under i stort sett hela 1900-talet höjdes tvärtom skattenivån i Sverige. Folk röstade fram regeringar som använde det ökade ekonomiska utrymmet till att förstärka välfärden. Det var ett bra val. I dag går vi åt andra hållet.

För det andra: Är det självklart att den öppna arbetslösheten inte kan sänkas under 4 procent? Det säger till exempel Konjunkturinstitutet, och regeringen säger inte emot. Välbetalda ekonomer förklarar att folks löner skulle öka för mycket om arbetslösheten sjönk. Vi delar inte den synen.

Full sysselsättning var grunden för hela välfärdsbygget. Ska vi kunna sätta stopp för svångremmarna krävs det att regeringen börjar föra en politik för full sysselsättning igen. Trots att storföretagen inte gillar det.

Försöken att sprida en bitter stämning över utjämningssystemet bland stockholmare är ytterligare ett sätt att täcka över det verkliga problemet: att kapitalet får för mycket, och den gemensamma sektorn för lite, av den samhälleliga kakan.

Ulla Hoffmann (partiledare v), Mats Einarsson (riksdagsledamot v), Siv Holma (riksdagsledamot v)