ÅSIKT

Unken manskultur förstör företagen

DEBATT

Affärerna i Skandia aktualiserar behovet av bred rekrytering till styrelserummen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Skandiaskandalen ser vi som ett exempel på hur manlig inkompetens förstör ett företag. Den tycks också vara ett exempel på mäns benägenhet att begå brott”, skriver Zoran Alagic, journalist och debattör, och Dina Evenéus, statsvetare med genusinriktning, båda före detta medarbetare till Margareta Winberg.

De rekommenderar psykstöd till männen i toppen – och könskvotering för att hjälpa deras företag.

Skandias förre vd Lars-Eric Petersson och vice vd Ulf Spång anklagas för att ha höjt sina och andra chefers bonusar till svindlande nivåer och riskerar åtal för trolöshet mot huvudman.
Foto: SCANPIX
Skandias förre vd Lars-Eric Petersson och vice vd Ulf Spång anklagas för att ha höjt sina och andra chefers bonusar till svindlande nivåer och riskerar åtal för trolöshet mot huvudman.

Det förs en uppfriskande debatt i Aftonbladet där jämställdhetsfrågorna tagit ett steg framåt.

Å ena sidan har vi Johan Ehrenberg som i Aftonbladet den 1 december sätter fokus på det kön som ansvarar för våldsbrotten och våldtäkter. Ja, det är män som våldtar, det är män som begår brotten. Det är män som grupp som utövar makten och förtrycker, visserligen med bistånd av kvinnor som spelar efter könsmaktförtryckets regelbok. Män är norm och kvinnor undantag.

Å andra sidan har vi Caroline Dahlman som i gårdagens tidning anser det bästa sättet att komma till rätta med kvinnoförnedrande reklam som H&M:s är att mamman (!) ska prata med barnen om att det inte är en OK kvinnosyn som förmedlas där. Dahlman menar att då ska konflikten försvinna. Vi som vill förändra ska vara sams och bråka så lite som möjligt ?

Vi menar att det sistnämnda synsättet är en återvändsgränd där generationer av kvinnor fastnat. Men det är bra att vi polariserar jämställdhetsdebatten. Då kan vi föra den framåt.

I dag upprörs de flesta av Skandiaskandalen och av den girighet och brist på proportioner som ligger för öppen beskådan. Men ingen vågar ännu peka på förövaren och säga det självklara: ”Där är han. Han är avklädd – och han är man!”

Vi fortsätter att förvånas över att det manliga könet ändå alltid är osynligt. I detta osynliggörande av mannen ligger också att det blir svårt, ja närmast omöjligt, att förändra den grundläggande könsmaktstrukturen.

Liksom Johan Ehrenberg vågar tala om vem som våldtar och begår våldsbrott måste vi våga tala om vem som begår de ekonomiska brotten, vem som roffar åt sig pengar och fyller sina egna kassakistor.

Den Skandiastyrelse som nu ställer

sina platser till förfogande till nästa

styrelsemöte har endast tre kvinnor och tio män i styrelsen, vilket gör 23,1 procent kvinnor och 76,9 procent män. Det finns en kvinna i Skandias ledning och sju män. Och alla de som misstänks för brott eller för att ha lurats eller berikat sig själva är män.

Det finns exempel på framgångsrika företag som lyckats bättre när det gäller könsfördelningen. Föreningssparbanken har 41,7 procent kvinnor i styrelsen och en kvinnlig vd. Gambro har 40 procent kvinnor i styrelsen.

Vi kan hoppas att det inte finns samma unkna kultur där som i männens Skandia. Men det är inte säkert. Fortfarande är kvinnor ofta gisslan i styrelsen. De behöver bli många fler.

Hela Skandiaskandalen ser vi som ett exempel på hur manlig inkompetens förstör ett företag. Den tycks också vara ett exempel på mäns benägenhet att begå brott. Enligt all brottsstatistik är män kraftigt – ja, vi skulle vilja säga enormt överrepresenterade – när det gäller brottslighet, inräknat ekonomisk brottslighet. Det finns otaliga exempel i företagshistorien: Kreugerkraschen, Fermentaaffären, Trustorhärvan.

Vi tror att något slags psykiskt stöd skulle övervägas för stora delar av manskollektivet i näringslivets topp. De förmår

inte att lämna ifrån sig makten. De sitter fast i slutna system med egen rättsuppfattning. De har inte förmått att släppa in annan kompetens i styrelserna. De har inte sett till att få in betydligt fler kvinnor.

Kompetens betyder fortfarande att ha badat bastu och jagat tillsammans, och helst att vara ekonom med erfarenhet som vd. Borde inte styrelserna ha fler socionomer, psykologer och inte minst etikforskare runt bordet vid sammanträdena?

Om Svenskt Näringsliv menar allvar med att satsa på etiken och minska risken för de oetiska och sannolikt olagliga handlingar som vi sett exempel hos Skandialedningen så gäller att få in fler kvinnor för att bryta upp systemet.

Vi har i dag i Sverige fler högutbildade kvinnor än män. Enligt Anna Wahls forskning vill kvinnor och män i lika hög grad göra karriär – ändå hittar vi bara män på toppen. Vi behöver inte fråga oss vad det beror på – det vet vi.

Män väljer helst män. Män söker i sina egna nätverk, personer de litar på och trivs med. Det är oftast andra män med snarlik bakgrund. Företagsledaridealet är utformat utifrån ett traditionellt manligt livssammanhang, där arbetet ska prioriteras framför familjelivet. De som rekryterar har skapat villkoren. Män väljer män – helt enkelt för att det är lättast så. För män är detta ingenting konstigt.

Vad som är viktigt är att få till stånd en ändring inom näringslivets maktstrukturer och bryta det manliga monopolet.

Med den djupa förtroendekrisen i näringslivet som nu är för handen borde man (männen) stiga fram och hörsamma kraven från bland annat regeringen om att låta kvinnor komma in i näringslivets beslutsfattande.

Vi menar att det enda effektiva sättet är att kvotera in kvinnor till beslutsfattande positioner. Om näringslivet lyckas med en frivillig kvotering så är det lysande, annars finns regeringens kvoteringshot kvar. Det måste fullföljas och vara skarpt.

Slutligen handlar inte frågan om just kvinnorna i näringslivet. Det handlar om att kvinnor på alla nivåer i samhället måste få synas och ta plats. De måste ha samma reella rättigheter och villkor som män. Såväl i vården som i styrelserummen. Det handlar om en förändring av hela vårt samhälle.

Å andra sidan kan det ju inte bli mer rörigt och inkompetent än det vi nu ser utspelas framför våra ögon.

Zoran Alagic (journalist och debattör), Dina Evenéus (statsvetare med genusinriktningBåda är tidigare medarbetare till förra jämställdhetsminister Margareta Winberg.)