ÅSIKT

Kidnappade av Nordkorea

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Tänk dig att du är 23 år gammal. Du har just varit på förlovningsmiddag och efter en kort biltur är du nu ute och går på stranden med din blivande partner. Det är juli i Japan och den svalkande havsvinden sveper genom ditt hår. Kanske är du mycket lycklig.

Plötsligt dyker det upp en snubbe som frågar efter eld, varpå du får något hårt i skallen och samtidigt som din mun tejpas igen bakbinds dina händer. I en liten gummibåt tas du sedan ut till ett litet fartyg som snabbt sveper iväg i den varma sommarnatten. Det sista du ser är ljusen från din hemstad försvinna vid den svarta horisonten.

Det låter lite osannolikt, men det är faktiskt vad som skedde 1978 för Yasushi Chimura och hans flickvän Fukie Hamamoto. De fördes till Nordkorea, skiljdes åt och utsattes för sånt som sådana regimer är bäst på. Väl införstådda med och anpassade till sitt nya liv fick de efter tre år åter träffas och kunde så slutligen gifta sig. Sedermera fick de två döttrar.

I september förra året var den japanska premiärministern Junichiro Koizumi i Pyongyang för att sammanstråla med den käre ledaren Kim Jong Il. Efter att i alla år ha förnekat det erkände plötsligt nordkoreanerna att man faktiskt kidnappat japanska medborgare. Faktiskt kunde de med en rätt spelad förvåning konstatera att antalet var 13, inte 11, som japanerna trodde.

Tyvärr fick de också lov att informera att åtta av dessa personer nu var döda.

Två av dem hade till och med lyckats dö på samma dag?

Herr och fru Chimura får nu, lika plötsligt som de försvann, åka tillbaka till Japan. Tjugofyra år efter sin kidnappning. Tillsammans med dem kommer ytterligare ett par och en kvinna gift med en avhoppad amerikansk soldat. Under flera månader fortsätter de fem att bära sina nålar med bild på Kim på axelslaget. När de sedan tar av sig den sker det närmast ceremoniellt första gången de möts igen efter att ha kommit tillbaka till Japan. I en kommentar sades att de nu inte längre kunde ”hjälpa” Nordkorea och att nålarna därför spelat ut sin roll.

I dag, mer än ett år senare, har Chimuras ännu inte lyckats få ut sina barn från den sista klassiska Nordostasiatiska despotin. De och deras olyckskamrater, som sammanlagt har fem barn och en make kvar, är nu brickor i det diplomatiska spelet mellan Nordkorea och dess mäktige granne. Kim och hans anhang hävdar att de hindras från att åka tillbaka och talar om att Japan förhindrar en återförening av familjerna. Japanerna säger, med rätta måste jag säga, att deras utgångspunkt är de ursprungliga kidnappningarna och då är det Nordkorea som begått brott.

Dessa fem personer som upplevt något vi inte kan föreställa oss behöver vårt stöd. Åtminstone ska vi känna till deras öde.

Johan Engblom (Författare till boken ”Japan – personligt”)