ÅSIKT

EU måste stoppa torskfiske i Nordsjön

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

För ett år sedan rasade torskfiskedebatten. Just nu förhandlar EU:s ministerråd om hur mycket torsk som ska få fiskas i Nordsjön och Skagerrak nästa år.

Dessvärre har inte mycket hänt. Trots att experterna rekommenderar att torskfisket i Nordsjön och i Skagerrak stoppas föreslår kommissionen fortsatt fiske.

Torskbeståndet i både Nordsjön och Östersjön riskerar att kollapsa. Det finns två gränser, vi kan likna dem vid kanten av en bergsväg. Först kommer räcket, sedan en liten bit osäker mark och sedan, ute i dimman, själva stupkanten. Vi vet inte exakt var stupet finns.

För Nordsjön och Skagerrak ligger ”staketet” på försiktighetsprincipens nivå, vid 150 000 ton lekfisk. Den gränsen passerades 1984. ”Stupkanten”, där beståndet riskerar kollaps, ligger vid 70 000 ton. Den gränsen passerades runt 1990. Sedan dess har fångsterna och kvoterna i Nordsjön befunnit sig i en nedåtgående spiral.

De senaste 40 åren har det i genomsnitt fångats 193 000 ton torsk per år. Förra året var vi nere i en fjärdedel av detta. Nästa år föreslår kommissionen att vi ska ta upp ytterligare 27 000 ton av det lilla som finns kvar.

Torsken riskerar att försvinna fullständigt och nu slåss man om resterna. Om vi hade skött förvaltningen så hade fångsterna långsiktigt kunnat ligga på åtminstone 100 000 ton. Det är en ovettig politik att tära på kapitalet – om man gör det för länge väntar konkurs.

Detta för oss till den politiska sidan av problemet. Fiskerinäringen består av människor som måste klara sin försörjning. Men att klara försörjningen genom att dela ut kvoter på fisk som behövs för att bygga upp beståndet i havet är dåligt för alla. Fortsätter vi så här riskerar vi att offra både kustsamhällen, fiskerinäringen och att svika de konsumenter som vill kunna köpa torsk.

Det är svårt att exakt beräkna risken för att torsken försvinner, men det får inte bli en ursäkt för att inte agera. Som en jämförelse kan nämnas att torskbestånden utanför New Foundland tog minst femton år att fiska ut från de första varningssignalerna. Där infördes torskfiskestopp först 1992, när torsken var borta. Fortfarande elva år senare kan man bara fiska i mycket begränsad skala och på vissa platser.

Torsken är inte den enda resurs som vi människor håller på att göra slut på. Hur vi sköter våra miljö- och resursfrågor i den rika världen har betydelse även globalt. Hur ska vi kunna kräva att fattigare länder ska delta i miljöarbetet när vi själva inte anser oss ha råd eller möjligheter att göra det?

EU:s ministerråd bör följa forskarnas – inte kommissionens – rekommendationer och stoppa torskfiske i Nordsjön och Skagerrak och ta upp frågan om ersättning till yrkesfiskare under det eller de år som fisket vilar.

Det är dags att ta den här frågan på allvar.

Maria Wetterstrand (Språkrör för miljöpartiet)