ÅSIKT

”Min fru är 44 – därför får vi inte adoptera”

Mats Rönnberg och hans tolv år äldre fru får inte adoptera. Anledningen är att socialnämnden i Åmål tycker att en 44-årig kvinna är för gammal för att vara mamma till ett adoptivbarn.
Foto: MICKE SÖRENSEN
Mats Rönnberg och hans tolv år äldre fru får inte adoptera. Anledningen är att socialnämnden i Åmål tycker att en 44-årig kvinna är för gammal för att vara mamma till ett adoptivbarn.
DEBATT

Hon är tolv år äldre än han – och just därför får de inte adoptera. Men hade siffrorna varit de omvända, skulle det gått utmärkt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Jag har upplevt en diskriminering som jag inte trodde var möjlig i Sverige på 2000-talet”, skriver pedagogen Mats Rönnberg.

Egentligen är ju detta en enkel grej: samlag och nio månader senare föds en unge. Enkel matematik. Går det inte första gången, så försöker man igen. Men när jag och min fru hade fyra missfall att se tillbaka på, så var vi inte kaxiga längre. Missfall sliter på kvinnan, men även på oss män. Ett missfall måste bearbetas på samma sätt som en nära anhörigs död. Det har varit två års helvete.

Jag har försökt ställa upp så gott jag har kunnat, och min fru har dessutom vänner som stöttat. Jag är väl som så många andra män, håller allt inom mig.

Jag är en 33-årig norrlänning, utbildad förskollärare, har jobbat med barn i alla åldrar i tretton år. Just nu jobbar jag som idrottslärare och med andra pedagogiska uppgifter i en skola med elever från 6 år till årskurs nio. Jag stormtrivs och känner att jag hittat rätt. Idrotten tar upp en stor del av min vardag och mitt liv, jag är aktiv hockeyspelare i Åmåls SK och med dem tillbringar jag sex kvällar i veckan.

Jag har inte svårt för att sätta gränser och säga nej till något som känns fel. Jag har ett brett socialt nätverk. Jag har inget avvikande beteende, borde kunna räkna mig som en ”normal” man.

Min fru är utbildad barnskötare och fritidspedagog och har jobbat elva år som kommunal dagmamma. Numera jobbar hon som fritidspedagog. Hon har alltså jobbat med barn från ett år och uppåt i över 20 års tid. Hon är även bodypump- och vattenaerobicinstruktör, så hon håller sig ung i både kropp och knopp. Även hon har ett brett socialt umgänge.

Problemet med mig är att jag är gift med en tolv år äldre kvinna, som har barn med sin ex-make. Det är nu som problemen börjar hopa sig, inte nog med att folk tycker det är udda att jag träffat en äldre kvinna, det brukar ju vara tvärtom. Äldre män som träffar/lever med yngre kvinnor höjer däremot sin manliga status.

Men barntanken har vi inte kunnat släppa, så vi gick in på internet och kollade upp olika vägar till adoption.

Det första jag skulle göra var att ta kontakt med en ansvarig på socialförvaltningen i hemkommunen, som var Åmål i detta fall. Jag ringde dit och fick där berätta vår historia för en kvinna. Svaret jag fick var att vi kunde komma på besök, men det skulle inte vara någon idé för min fru var för gammal. Men det hade gått bra om jag hade varit 44 år och hon 32 år. Det hade även varit okej om jag varit över femtio.

Diskriminering. Och dessutom ett gammaldags könsrollstänkande. Jag kände mig jäkligt kränkt och förnedrad.

Tänk på alla barn som far illa i dag och hur många pappor som flyr när det blir lite jobbigt. Är det dessa pappor som sviker sina barn och inte tar sitt föräldrar- och vuxenansvar som har sett till så vi män inte känns pålitliga av de sociala myndigheterna?

Barn som det går snett för är ju nästan alltid de som har en pappa som ”flytt”.

Det borde vara skottpengar på dessa män. Inte på alla de mödrar som till slut far illa av allt hästjobb, speciellt i tonåren då det är så viktigt med en ”riktig” manlig förebild. Det är väl dessa män myndigheterna ska sluta dalta med. Inte undra på att det ser ut som det gör i samhället.

Jag har läst om två fall där adoption godkänts för personer över 45 år i Sverige. En (2002-05-21) handlar om en ensamstående 48-årig kvinna. Av utredningen framgår att kvinnan har såväl yrkesmässig som privat erfarenhet av barn samt att hon har ett brett socialt nätverk kring sig. Detta ansågs kompensera hennes höga ålder!

Ett annat fall (1999-12-15) handlar om två makar i 50-årsåldern som fick medgivande att ta emot adoptivbarn i åldern 6–10 år.

De bedömdes vara två mycket ansvarsfulla och kloka personer med en positiv syn på livet. De har mycket bra ekonomi, välutbildade och bra boende. Deras sociala nätverk var väl utvecklat och bestod av såväl släktingar och vänner som har barn i olika åldrar. Både kvinnan och mannen har god hälsa och fysik.

Någon övre åldersgräns för att adoptera barn återfinns inte i lagen. Regeringsrätten har dock uttalat att ett generellt medgivande att ta emot barn för adoption i allmänhet inte bör ges till kvinnor över 45 år. Man bör istället se på om kvinnans personliga lämplighet och hennes sociala situation kompenserar hennes ålder.

Ja, vad finns det för regler egentligen? Är det kvinnan på socialnämnden i Åmål som bestämmer eller är det rikets regler som gäller? Är det rimligt att en persons godtyckliga omdöme ska slå igen dörren för mig och min fru att adoptera ett barn och neka mig rätten att bli pappa? Var det ett grovt tjänstefel hon gjorde? Mig tog hon ner på jorden i alla fall.

I Åmål är en kvinna på 44 år inte duglig som småbarnsmor, mannen däremot kan tydligen vara hur gammal som helst. Det måste ju innebära att vi män kan ta hand om barn efter vi är 45 år, men inte kvinnan!

Jag har en del funderingar som ännu är oklara för mig. Mina chanser att adoptera ett barn skulle öka väsentligt om jag levde som ensamstående utan min åldersdigra fru. Denna information fick jag av den kvinnliga socialförvaltaren i Åmål.

Alla har rätt till prövning. Nämndens beslut är inte alltid avgörande. En ensamstående man och en ensamstående kvinna får adoptera, bevisligen också äldre kvinnor.

Jag har med andra ord större chanser att adoptera om jag skiljer mig från min fru! (Detta enligt socialsekreteraren i Åmål.) Det anses tydligen också mer normalt att två homosexuella ”unga” kvinnor får adoptera än en yngre man med en äldre fru.

Jag är inte emot homosexuella på något vis, de har naturligtvis också all rätt till adoption, men plötsligt är jag den mest avvikande i sammanhanget. Var finns logiken?

Under denna resas gång har jag upplevt en diskriminering som jag inte trodde var möjlig i Sverige på 2000-talet.

Det jag har lärt mig är att vi fortfarande präglas av gamla fördomar och normer om hur vi ska leva i samspel som man och kvinna.

Det är helt otroligt att en enda människa (i detta fall en kvinna) ska få bestämma över resten av mitt återstående liv. Hur kan hon veta om jag skulle blivit en bra pappa eller ej? Jag fick inte ens chansen.

Mats Rönnberg (Pedagog på Friskolan Säffle)