ÅSIKT

Knutbydramat är inte någon underhållning

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det stora dramat har nått oss via en liten mellansvensk by: mord och mordförsök, pastorer och sekterism, med en spännande sexuell kittling.

Mordet i Knutby är bästa sortens melodram i verkliga livet. I snart tre veckor har vi dagligen fått följa turerna kring brottsutredningen, med pikanta detaljer från församlingens inre liv.

Men vänta ett tag. Det här är en berättelse som handlar om riktiga människor. Det är ingen dokusåpa – det är en tragedi.

En ung kvinna ligger död, en ung man är skadad för livet. Runt dem finns människor som lider, men inte tillåts sörja.

”Själva sorgearbetet stjäls ifrån oss”, sade en person i kretsen till Dagens Nyheter. Och tjuvarna är vi – medierna och publiken.

Kärnan i deras religiösa liv hängs ut och förlöjligas, vi pekar finger åt dem och förfasar oss. Att vara medlem i Knutbyförsamlingen är i dag att vara var mans niding.

Mekanismen är densamma som tidigare drabbat invandrare. Ett exempel är den kurdiska familjen, där fadern till ”programledaren” ogrundat pekades ut som mördare. Här var det den kurdiska kulturen och den muslimska tron som kittlade jaktinstinkten. Resultatet var en djupt skadad familj, sår som kanske aldrig kan läkas.

Lek med tanken att pastorn blir frisläppt. Fundera på om det är så säkert att kvinnan som häktats är ”älskarinna”. Spekulera i möjligheten att ”sekten” kanske inte är så märkvärdig i alla fall.

Det är möjligt att församlingslivet är infekterat och att det legat som grund för morden. Men är det verkligen hela förklaringen? Varför har vi så lätt att glömma de ytterst privata förklaringarna – dem som vi ser så tydligt när ”vanliga” människor begår vansinnesdåd. Samma sak skedde efter mordet på Fadime Sahindal. Det var lättare att se ”den kurdiska kulturen” än den förvirrade man som begick mordet. Det var lättare att fördöma de främmande inslagen i dådet, än att försöka se den verklighet som skapade tragedin. Vi fascineras av det som känns annorlunda och genom vår okunskap kan vi inte se de djupt personliga förhållanden som lett till tragedin. Dem ser vi enbart när tragedin drabbar närmare inpå oss själva, när det handlar om människor som vi känner igen och kan förstå, när religionens eller kulturens verfremdungseffekt inte står mellan oss och det vi försöker skildra.

Vi lever i ett land där tolerans och religionsfrihet är honnörsord. Men i mötet med en tro som är främmande för svenska medelklassjournalister – vare sig det handlar om en pingstförsamling eller om islam – ställer de sig hånfulla och oförstående.

Jag skriver detta just hemkommen från akuten. Min son har skadats, jag har suttit bredvid honom medan timmarna gick och han våndades med en bruten arm och ett sönderskrapat ansikte efter en vurpa i snowboardbacken. Hur hade jag klarat att ha tv-kameror i ansiktet och reportrar som smattrade insinuanta frågor, medan jag satt där och oroade mig över honom?

Men så har vi behandlat människorna i Knutby. Inte som människor som drabbats hårt, utan som underhållning.

Jolin Boldt (Lärare i journalistik vid Södertörns högskola f d chefredaktör för invandrartidningen Sesam)