ÅSIKT

Brottsoffer tvingas hoppas på slumpen

BÖRJA REDAN I SKOLAN Låt inte elever bli brottsoffer. Nolltolerans mot mobbning i skolan är ett viktigt steg för att minska acceptansen för våldsbrott. (Bilden är arrangerad)
Foto: ROGER SCHEDERIN
BÖRJA REDAN I SKOLAN Låt inte elever bli brottsoffer. Nolltolerans mot mobbning i skolan är ett viktigt steg för att minska acceptansen för våldsbrott. (Bilden är arrangerad)
DEBATT

Sverige har en bra lagstiftning när det gäller stöd och skydd av brottsoffer. Problemet är att myndigheterna inte lever upp till lagen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I dag på internationella brottsofferdagen presenteras boken ”Utsatta och sårbara brottsoffer” där Sveriges ledande experter beskriver situationen.

– Vi kan inte längre tillåta att slumpen styr om ett brottsoffer skall få stöd, hjälp och skydd, skriver brottsofferforskaren Magnus Lindgren och hans medredaktörer Karl-Åke Petterson och Bo Hägglund.

Tyvärr är tillståndet i Sverige dystert för utsatta och sårbara brottsoffer. Det saknas engagemang, kunskap och förståelse för deras situation:

Slumpen styr om brottsoffer får stöd, hjälp och skydd. Man måste ha tur att träffa folk som är kunniga och villiga för att få ett aktivt stöd.

Personal inom hemtjänst, äldrevård, skola, barnomsorg etcetera anmäler inte alltid övergrepp trots att de har ett långtgående ansvar.

Brottsoffren utsätts inte sällan för nya lidanden i mötet med företrädare för polis, socialtjänst och sjukvård.

Brottsbalkens straffskärpningsgrunder tas inte tillvara. Om det finns exempelvis rasistiska eller homofobiska inslag i ett brott, kan det vara grund för strängare straff.

Det finns ett glapp mellan vad samhället säger sig vilja göra och vad man faktiskt gör.

Orsakerna till glappet mellan teori och praktik brukar skyllas på rättsväsendets bristande resurser och för få poliser. Dessa argument ger rättsväsendets aktörer alibi att inte göra något.

Andra populära krav är hårdare tag mot gärningsmännen och en förbättrad lagstiftning. Inte heller dessa argument håller vid en närmare analys. Lagstiftningen inom brottsofferområdet är redan bra i Sverige. Hårdare tag mot gärningsmännen gynnar knappast brottsoffren. Det är en myt att brottsoffer vill att deras gärningsman skall straffas hårt.

De senaste årens arbete för att tillvarata brottsoffrens rättigheter visar att det inte finns några enkla lösningar. Att bara satsa på utbildningar och kampanjer eller att tillskapa ökade resurser, vanliga förslag för att lösa problemen, räcker inte. Det är sällan brist på utbildning eller resurser som hindrar framgång.

Enligt vår mening finns det åtminstone tre strategiska områden för att komma vidare:

1 Skolans roll som mönsterbildare för hot och våld måste brytas

Det finns sedan gammalt en tolerans inom skolan mot våldsbrott; den kallas mobbning och verkar fortsätta att öka. Risken är att elever och lärare blir ”immuna” och uppfattar det som naturligt att vissa är gärningsmän och andra utses till (brotts)offer.

Den bilden måste ändras. Mobbning är ett övergrepp, inte en konflikt. Redan från förskolan måste det tydliggöras att skolan är en brottsfri zon med nolltolerans för övergrepp, hotelser och elakheter. Skolan måste på ett helt nytt sätt ta dessa problem på allvar.

2 Kommunerna måste bli bättre i arbetet med brottsoffer

2001 förtydligades socialtjänstens ansvar för brottsoffer. Reformen är en utmärkt lagstiftningsprodukt, problemet är att kommunerna saknar resurser, kunskap och vilja att skapa verklig förändring. Trots att brottsofferomhändertagandet numera är kommunens ansvar får kvinno- och brottsofferjourerna ofta göra arbetet.

När dessa organisationer måste kämpa om bidrag med den lokala bowlingklubben, blir diskussionen allt mer infekterad. Det handlar så att säga om en annan division; det går inte att ställa brottsofferomhändertagandet mot huruvida den ideella amatörfiskeklubben skall få bidrag eller ej. Brottsofferfrågorna måste alltid komma före.

3 Den absoluta åtalspliktens successiva försvinnande måste tas på allvar

Med absolut åtalsplikt menas att alla brott som kommer till polisens och/eller åklagarnas kännedom måste utredas. På papperet ser detta bra ut. I verkligheten blir långt ifrån alla brott föremål för en fullständig förundersökning.

När det enskilda brottsoffret drabbats av ett lägenhetsinbrott eller blivit misshandlad utanför korvkiosken och anmäler brottet hos polisen möts man inte sällan av beskedet att samhället inte kommer att utreda. Detta trots att det många gånger finns sakuppgifter som gör det relativt enkelt att binda en gärningsman till brottet.

Då sätts medborgarnas förtroende för rättsstaten på hårda prov. Det beror på att åtalsplikten har urholkats genom att både polis och åklagare efterhand fått rätt att låta bli att utreda.

Vi kan inte längre

tillåta slumpen att styra om ett brottsoffer skall få stöd, hjälp och skydd. Myndigheterna måste leva upp till sina skyldigheter, inte minst gentemot de mest utsatta och sårbara grupperna. Men det räcker inte, vi är också tvungna att försöka bryta brottskurvan så att färre människor utsätts för brott. Den brottsofferstödjande verksamheten måste därför hållas ihop med det brottsförebyggande arbetet.

Magnus Lindgren (Brottsofferforskare), Karl-Åke Petterson (Polisöverintendent), Bo Hägglund (Kriminalkommissarie)