ÅSIKT

Musikexporten är en bluff, ministern

bert karlsson till attack ”I dag är i stort sett alla svenska grupper borta från den internationella scenen”, skriver Bert Karlsson, som vill att skivbranschen ska få den typ av stimulans som fick fart på bokförsäljningen.
Foto: thomas johansson
bert karlsson till attack ”I dag är i stort sett alla svenska grupper borta från den internationella scenen”, skriver Bert Karlsson, som vill att skivbranschen ska få den typ av stimulans som fick fart på bokförsäljningen.
DEBATT

Skivbolagsdirektören Bert Karlsson trycker på larmknappen: Musikbranschen är i kris, och det omskrutna svenska musikundret har aldrig funnits.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Men näringsminister Leif Pagrotsky har inte fattat någonting, han bara fortsätter prata om den svenska musikindustrins exportframgångar, trots att de bygger på ett lika gigantiskt luftslott som it-bubblan.

Vi var många som hörde det på Grammisgalan i Stockholm. Där talade Leif Pagrotsky vitt och brett om den svenska exporten av musik och artister. Problemet är att han blandar ihop äpplen och päron när han lägger exporten av exempelvis cd-pressar och annan teknologi i samma pott som den faktiska musikexporten. Musikexporten ligger de utländska bolagen bakom. Det enda som hamnar i Sverige är royaltys till artister och låtskrivare.

Men näringsministern lyssnar inte, han bryr sig inte. Kanske beror det på att han en gång drömde om en egen artistkarriär och därför låter sig förblindas av möjligheterna att själv få stå på scenen.

Förra årets exportpris gick till Roxette. ”Postumt?” undrade branschen. 2003 var gruppens internationella försäljning obetydlig. Roxette borde fått priset tre, fyra år tidigare. Då hade det varit motiverat.

I år gick priset till jazzmusikern Esbjörn Svensson, som sålt 50 000 skivor i hela Europa (vilket är en fantastiskt bra siffra för en så smal produkt). Inför den här skivsuccén hade Esbjörn Svensson flyttat till Tyskland, och det tyska inslaget var påtagligt. Så var det alltså med den ”exporten”.

A-Teens står för den sista riktigt stora internationella framgången inom musikbranschen. För två år sedan sålde gruppen fantastiska fem miljoner skivor. Deras skivbolag? I högsta grad osvenska Universal.

Faktum är att vi aldrig haft någon musikexport att tala om. Men ABBA då? Nä, inte ens det. ABBA:s skivor producerades av – just det, Universal. Det finns fler exempel. Cardigans, som ofta nämns i de här sammanhangen, låg under sin internationella storhetstid hos danska Mega. Faktum är att de flesta svenska artister är i händerna på utländska intressen.

Det vi möjligtvis kan skryta med är att vi har låtskrivarna, hur nu det kan kallas export.

I dag är i stort sett alla svenska grupper borta från den internationella scenen. När artisterna talar om lyckade utlandslanseringar handlar det i regel bara om att dölja ett misslyckande på hemmaplan.

Tron på att en internationell karriär är det enda som kan leda till framgång har gått så långt att inte ens eleverna på Fame Factory vill sjunga på svenska.

Så går det när vi lever på en lögn, en lögn som bara bidrar till att förvärra krisen.

För musikbranschen är i kris, även om det är få som vill förstå eller acceptera det.

Men svenska videoproducenter och andra lever kvar i det förgångna. De fortsätter att ta så mycket betalt att det blir billigare att flyga till Kuba och spela in en video än att spela in den i Sverige.

När musikbranschen ber staten om den hjälp som författare och bokhandlare fick i form av sänkt bokmoms, så kommer politikerna dragande med ett erbjudande om 70 öres skattehöjning på oinspelade cd-skivor, vilket är ett hån eftersom vi skulle behöva en skatt på åtminstone 20 kronor för att begränsa den piratkopiering som kostar branschen hundratals miljoner varje år.

I dag finns två svenska skivbolag av storlek, Bonniers och Mariann Grammofon. Det senare är för övrigt det enda överlevande sedan 70-talet.

Branschen behöver den typ av stimulans som fick fart på bokförsäljningen. Med rätt åtgärder från staten och genom att vi tar vårt ansvar och sänker våra kostnader skulle en cd-skiva kunna säljas för 99 kronor i stället för som i dag 179 kronor.

Det kan tyckas motsägelsefullt med krav om höjd och sänkt skatt. Men prisskillnaden mellan en inspelad cd-skiva och en oinspelad måste minska.

Om inte, kommer vi att få se en fortsatt nedläggning av musikskolor, färre artister och en utarmning av de få skivbolag som finns kvar. Utan vettig ekonomi kommer allt färre att få chansen till en artistkarriär.

I grunden handlar det om politisk okunnighet. Och Leif Pagrotsky är i det här fallet okunnig; han förstår inte konsekvenserna eftersom han inte är insatt.

Vi har försökt föra fram våra synpunkter, vi har försökt få till stånd möten, men bara mötts av totalt ointresse. Det är trist för en bransch som är på väg att gå under och för alla de unga talanger som inte vill något annat än att stå på en scen. Det är tragiskt att de ska förvägras den möjligheten, enbart av politisk dumhet.

Bert Karlsson (skivbolagsdirektör)