ÅSIKT

Lägg dig inte i mitt liv, Mona!

DEBATT

Johan Ingerö, 25, är trött på politiker som ska lägga sig i hur folk lever sina liv i tid och otid.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Till exempel Mona Sahlin som vill lagstifta om sexistisk reklam och kvotera in fler kvinnor i näringslivet. Samtidigt som hon själv sitter i en könsstereotyp regering och en riksdag där de flesta utskotten leds av män.

– Är dessa politiker lämpade att ansvara för att du och jag beter oss jämställt? undrar Johan.

ARG Johan Ingerö tycker inte att politiker är lämpade att ansvara för att svenskarna ska bete sig jämställt när regeringen själv sitter fast i gamla könsroller.
Foto: JOEY ABRAITYTE
ARG Johan Ingerö tycker inte att politiker är lämpade att ansvara för att svenskarna ska bete sig jämställt när regeringen själv sitter fast i gamla könsroller.

Filosofen F A Hayek konstaterade en gång, något raljant, att det värsta folk kan råka ut för inte är en ond ledare utan en god ledare. Jag börjar tro att det ligger något i det.

Onda ledare är åtminstone avskydda av sina undersåtar medan goda ledare kan bli väldigt populära. Sverige är i dag fullt av goda ledare. Mona Sahlin är ett exempel. Hon vill kvotera föräldraförsäkringen och nu senast även talarlistorna i riksdagen. Hon vill dessutom gärna, ivrigt påhejad av ungdomsförbundet SSU, lagstifta mot sexistisk reklam.

En annan god ledare är Morgan Johansson, ansvarigt statsråd för folkhälsa och socialtjänst. Morgan har bara varit statsråd i drygt ett år men har redan gjort sig känd som den goda smakens och det sunda levernets egen Caligula. Hans agenda so far har gått ut på att förbjuda rökning på krogar, kräva varningstexter på alkohol (se där har vi en bredsida mot alla fyllon som skränar i parkerna) och att kräva lagstadgad åldergräns för piercing.

Det värsta är egentligen inte dessa både goda ledare eller deras intentioner att detaljreglera hela samhället ner till minsta beståndsdel. Det värsta är att folk tycks gilla det! Häromdagen hade en tidning ett stort uppslag om hur porrig Britney Spears nya scenshow är. Det hela följdes upp med en webbfråga: Anser du att man bör införa åldersgräns för popkonserter? En klar majoritet svarade ja! En majoritet av de tillfrågade ser sig själva som så genomkorkade att de på fullaste allvar vill att Morgan och Mona ska tala om för dem om och när de ska pierca sig eller köpa biljetter till en popkonsert.

Jag ser, till skillnad från fundamentalistiskt lagda nyliberaler, inget konstigt i att folk väljer att låta politiker besluta över skatteutag till förmån för gemensam sjukvård och skola. Men jag kan för mitt liv inte förstå dragningen till statliga blöjor i form av förbud eller åldersgränser mot så gott som allt från proffsboxning till sexiga underkläder. Visserligen kommer jag inte att köpa vare sig boxningshandskar eller stringtrosor till mina två barn, men det är ett beslut som jag vill ta själv, utan hjälp från välmenande sossar.

Ett skäl att inte överlåta den här typen av beslut på politiker är att de uppenbarligen inte klarar av att hålla rent i eget bo. Nyligen kunde en stor morgontidning meddela att kvinnor känner sig mobbade och undanskuffade i riksdagen. Inget nytt eller försvarligt i det. Men hur ser analysen ut?

Journalisten konstaterar att de allra flesta utskott leds av män och att gruppledarna och de ekonomiska talesmännen oftast är just män. Över detta blir Mona klädsamt upprörd och bestämmer sig för att hon vill kvotera, inte föräldraledigheten denna gång, utan talarlistorna i riksdagen. Mona menar att detta kommer att öka jämställdheten. Fan tro’t. En titt på Monas egen regering visar tydligt att lika antal näppeligen ger lika makt. Regeringen ser ut som följer: Statsministern är man. Samordningsministern är man. Finansministern är man. Socialministern är man. Näringsministern är man. Utbildningsministern, som numera även är skolminister, är man.

Vilka stora uppgifter har då kvinnorna i regeringen? Marita Ulvskog har hand om den lilla skärv som är kulturbudgeten. Leni Björklund är försvarsminister, vilket får sägas vara som att vara kapten i Etiopiens ishockeylag. Lena Hallengren tar hand om det som Östros inte hinner med, nämligen att låta sig fotograferas på olika dagis runtom i landet. Berit Andnor har förärats den tokroliga titeln barn- och familjeminister. Carin Jämtin har hand om biståndet (ca 0,8 procent av BNI), Barbro Holmgren får klä skott för socialdemokratins allt hårdare flyktingpolitik och Mona själv får ta hand om sånt som blivit över, det vill säga idrott, integration plus lite annat smått och gott som regeringen säger sig vara intresserad av.

Världens mest jämställda regering är alltså ett enastående exempel på stereotyper om manligt och kvinnligt och den absoluta lejonparten av statsbudgeten ligger inom männens ansvarsområden. Då är frågan: Är dessa politiker lämpade att ansvara för att du och jag beter oss jämställt? Är det verkligen en bra idé att ge dessa figurer makt inte bara över våra pengar utan även över våra kroppsmycken, våra konsertbiljetter, våra tv-apparater och våra krogar?

Jag vet inte

hur det är med er, men jag lär hellre mina barn att tro på sig själva än på Morgan och Mona.

Johan Ingerö (Tvåbarnspappa informationssekreterare på Liberala Ungdomsförbundet Stockholm)