Debatt

Varför finner ni er i männens förtryck?

Margareta Winberg avlossar en bredsida mot patriarkatet i temadebatten om den svenska mannen. Så länge ledningen för ett land är maskulin förblir samhället patriarkaliskt, skriver hon.JOEY ABRAITYTE

I dag tolkar Margareta Winberg den svenska mannen. Hon vänder sig framförallt till kvinnorna och undrar om det måste till en revolution för att stoppa män som misshandlar, kostar sjukvården mer än kvinnor och sviker som fäder.

Till medsystrarna:

– Varför finner ni er? Varför kan inte ni berätta om männen som talibaner eller allmänt otrevliga typer?

Att vara kvinna i världen är att vara förtryckt. Förtrycket må se olika ut men ”talibanismen” finns överallt. Varför finner vi oss? Varför kompromissar vi? Även jag har funnit mig. Jag har varit politiskt ansvarig för jämställdhetsfrågor i en regering och kompromissat. Det ligger i sakens natur. I en regering skall man väga olika intressen: ekonomiska, partitaktiska, sociala etcetera, och konstigt nog så drar alltid kvinnor det kortaste strået. Ja, konstigt är det egentligen inte. I vårt politiska system är män fortfarande norm. Det är inte lätt, det är egentligen omöjligt för en eller två eller för den delen för en halv regering att bryta detta. Så länge ledningen för ett land är maskulin förblir samhället patriarkaliskt. Först med en kvinnlig ledning för ett land, för kommuner och landsting plus många kvinnliga politiker i övrigt, kommer det annorlunda samhället att uppnås.

Gun och Bengt är ett par. Gun är mellanchef och Bengt är städare på halvtid, tjänar 7 000 brutto, får ut drygt 4 000. Han är rätt nöjd med att kunna hjälpa till med familjens försörjning. Gun och Bengt har två barn. Bengt tog nästan hela föräldraledigheten. Det var naturligt, barn behöver sin pappa och dessutom tjänar Gun mer än Bengt. De skall inte ha fler barn, Bengt tycker det räcker, han är inte säker på att orka fostra fler, visa vem och hur man städar, diskar, tvättar, handlar och plockar. Var dag.

Nej, kanske skulle han kunna gå en kurs i stället nu när barnen blivit lite större. En sykurs eller arbetsledarkurs. Nja, arbetsledare, det är ju mest kvinnor som blir det. De vet visserligen inte så mycket om städning, men de är ju ofta födda till ledare – tycker de själva. Och så blir de ledare!

Gun klättrar vidare – blir politiskt aktiv och inser att Bengt är oersättlig om hon skall hålla fasaden; det vill säga vara en duktig framgångsrik yrkeskvinna och ha en fin liten familj. Visst kommer det många läckra män i hennes väg och visst använder hon sin makt, som chef och som framgångsrik politiker. Men fasaden får inte spricka.

– Bengt, har jag några rena trosor?

– Ja jag hade tvättstugan i förrgår. Här, se en nystruken blus också!

Så går Guns och Bengts liv vidare. Hon dör före honom för hon arbetade mycket, representerade och drack lite för mycket. Dessutom blev det en och annan cigarr?

Bengt blev så småningom pensionär – med en liten pension eftersom han tagit allt ansvar för hem och frisk fru och livliga barn. Om han skulle behöva så hjälps barnen och hemtjänsten åt när han blir äldre. Men behoven är inte så stora tycker han. Han har ju alltid klarat sig själv och barnen. Så han överlåter sin eventuella hjälp till de yngre kvinnor som ännu inte dött och som aldrig skött sig själva och därför, när de blivit ensamma, blir väldigt hjälpberoende, till exempel när det gäller att koka gröt eller att städa.

På detta vis följer förtrycket och nedvärderingen Bengt ända in i döden. Men när han summerar sitt liv kan han ändå känna en tacksamhet, hon hade ju i alla fall varit snäll. Han hade sluppit stryk. Han kände flera andra män som lidit under många år, som ”stått ut” med både fysiskt och psykiskt våld. Men som aldrig haft ork eller råd att skilja sig.

Så är män – fast tvärtom! Förvisso inte alla eller till alla delar, men tillräckligt många och mycket för att den manliga samhällsstrukturen skall upprätthållas och reproduceras vidare, generation efter generation. Jag förstår de få kvinnor som ifrågasätter den svenske och universelle mannen, de som menar att de betalar ett alldeles för högt personligt pris, de som anser att män är en börda.

Ty vem belastar samhället och oss kvinnor?

■ Vem sitter i fängelse?

■ Vem är fotbollshuligan?

■ Vem misshandlar kvinnor i hemmet?

■ Vem kostar mer vid sjukdom?

■ Vem tror att kvinnor är saker som kan köpas och säljas?

■ Vem nonchalerar sina barn?

■ Vem tar allmänt för stor plats i det offentliga rummet – utan att ha något särskilt att säga?

■ Vem startar och bedriver krig?

■ Vem leder världen mot mål som kan ifrågasättas?

■ Vem är patriark och egenkär?

Vill män vara denna börda? Vet de om att de är det? Måste det till en kvinnorevolution för att visa att vi inte finner oss?

Margareta Winberg