ÅSIKT

Är det okej med inhemsk rasism?

FÖRDOMSFULLT Dokumentärfilmen ”Lönsboda Fox” handlar om Samantha Fox konsert i skånska Lönsboda 2002. Frilansskribenten Anna-Karin Sandström beskriver filmen som inhemskt rasistisk och fördomsfull gentemot svenskar med annan dialekt än stockholmska. Bilden från Fox konsert i Växjö samma år.
Foto: MATS SAMUELSSON
FÖRDOMSFULLT Dokumentärfilmen ”Lönsboda Fox” handlar om Samantha Fox konsert i skånska Lönsboda 2002. Frilansskribenten Anna-Karin Sandström beskriver filmen som inhemskt rasistisk och fördomsfull gentemot svenskar med annan dialekt än stockholmska. Bilden från Fox konsert i Växjö samma år.
DEBATT

Under ett besök i Lönsboda för två år sedan dängde 80-tals-stjärnan Samantha Fox en mikrofon i skallen på en kille. Han hade tafsat henne på brösten.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Nu har ortens upplevelse av superkändisens besök blivit film och visas på biografen Zita i Stockholm.

Frilansskribenten Anna-Karin Sandström såg filmen och tycker att den förlöjligar Lönsbodaborna och deras dialekt.

Dokumentärfilmen ”Lönsboda Fox” inleds med en berättarröst som beskriver sin relation till rockstjärnan och sexsymbolen Samantha Fox. Rösten, som tillhör dokumentärfilmaren Charlotte Eliasson, säger att hon brukade kasta pil på en affisch av Samantha Fox när hon var liten.

I Lönsboda, några mil norr om Kristianstad, var Samantha Fox besök för två år sedan en av de största händelserna någonsin. Men det var inte bara konserten med Samantha Fox som intresserade filmmakarna Charlotte Eliasson, Ida Lännerberg och Anna Landelius.

Mitt under konserten händer det något. En av de manliga åskådarna längst fram sträcker upp en hand och tar Samantha Fox på brösten. Stjärnan blir ursinnig och slår honom i huvudet med mikrofonen. Det krävs sju stygn för att sy igen såret. Samantha Fox blir senare polisanmäld för misshandel.

Att göra en dokumentärfilm om den lilla ortens upplevelse av en kändisvisit kan till en början tyckas vara en charmig idé. Varför inte blåsa upp en relativt liten händelse till något stort för att där igenom sätta fingret på en massa små företeelser som i ett större sammanhang kan beskriva Småstadssverige kontra Storstadssverige och världen? Det skulle säkerligen kunna hjälpa oss att få nya perspektiv.

Förhandsvisningen på Zita drar igång och publiken, bestående av mediefolk och filmvetare, gapskrattar åt den skånska dialekten som stundom är så grov att åskådarna knappt förstår, och åt Lönsbodabornas smått naiva uttalanden om den stora händelsen. De första skratten är jag med, det hela blir ju lite småtokigt.

Men efter några minuter har en skrattorgie uppstått, där en biosalong fylld av storstadsbor skrattar åt Lönsbodaborna, inte med dem.

Jag är av åsikten att man kan skämta om allt, bara man gör det på rätt sätt och i rätt sammanhang. I filmen ”Lönsboda Fox” lyckas de varken med det ena eller det andra.

En tjugoårig kille berättar om sitt livs upplevelse (på bred skånska):

– Speciellt en grej var kul. Det var en händelse då jag föddes på nytt. Jag rörde vid Samantha Fox, eller hon tog initiativet, hon rörde vid mig.

Salongen kiknar av skratt.

Producenten Ida Lännerberg inleder förhandsvisningen med att säga att filmen inte bara ska vara rolig utan att den faktiskt vill förmedla något tänkvärt också.

Resultatet blev dock ett 25 minuter långt förlöjligande av småortsbor, ett slags inhemsk rasism. Tänk om personerna i filmen hade talat invandrarsvenska i stället för skånska, hade vi skrattat på samma sätt då?

Tanken slår mig att filmmakarna kanske är ute efter att provocera fram tankar på det sätt som upcoming, smal undergroundfilm ibland gör – att på nåt motsägelsefullt sätt skapa förståelse för Lönsbodabornas liv och idéer.

Uttalanden från två Lönsbodabor som arrangerade konserten lockar åter fram publikens munterhet:

– Asså, när det gäller Lönsboda så vill jag påstå att jag och min kompis har satt Lönsboda på världskartan, helt enkelt.

Sedan berättar den andre vad han var med om i logen efter framträdandet:

– Samantha satt i urringad t-shirt efter giget, hon satt på golvet och lutade sig fram. Jag såg en del av hennes berömda meloner. Och det var väl kul för mig.

De personer i filmen som framställs mest nyanserat är ortens ungdomar som verkar tycka att hela händelsen är smått patetisk. De andra Lönsbodaborna tar händelsen på stort allvar och beskriver i detalj de egna upplevelserna.

Vad är det för underförstådda värderingar som ligger bakom en sådan här produktion? Måste man passera en nationell gräns för att vara trångsynt främlingsfientlig?

Det här är inte en dokumentär som visar några intressanta skillnader eller olikheter mellan småstadsbor och storstadsbor. Tvärtom. Den är snarare ett exempel på hur blinda vi är för den segregering eller diskriminering som i allra högsta grad existerar i vårt lilla Sverige. Ett Sverige som håller huvudet högt och stoltserar med sin medvetenhet kring segregering och rasism.

Att det är en ung filmproduktion, med unga ”medvetna” producenter är ännu mer upprörande. Och det faktum att vissa av de medverkande själva är från södra delen av Sverige gör det hela än mer svårförståeligt.

Någonstans har jag svårt att tro att det var menat att uppfattas på det här viset, men när man arbetar med ett ämne av det här slaget gäller det att vara mycket försiktig. Och det har inte producenterna bakom filmen ”Lönsboda Fox” varit. Vem är det egentligen som är fördomsfull?

Man kan också fråga sig vad Zita, Folkets Bio Stockholm, tänkte när de beslöt sig för att sätta upp filmen. Kanske såg de genom fingrarna då förtroendet för nya förmågor är hoppfullt stort. Kanske kände producenterna bakom ”Lönsboda Fox” någon på Zita och kom in den vägen. Vad vet jag.

Vad jag däremot vet är att biografer och filmföreningar har ett enormt ansvar för den film som visas på deras dukar. ”Lönsboda Fox” ligger inte i linje med den kvalitet som Zita annars är känd att stå för.

Anna-Karin Sandström (frilansjournalist)