ÅSIKT

Till männen: Våga släppa fram mer kvinnlighet

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Inte för att jag är pryd, men Ulrika Dahls vulgobetraktelse (Debatt 6/4) av det manliga släktet slår tillbaka som en bumerang mot feminismen. Den feminism vi behöver så innerligt väl.

Om kvinnan tillgriper infanterislang för att hävda sig mot mannen gör hon sig själv en björntjänst. Det är att falla in i de adrenalinstinna hannarnas livsfientliga jargong, de som stångas och brölar, bröstar sig och prålar på krigsskådeplatser, i rovdrift på naturen och i rasande börskurvor.

Acceptera inte vårt beteende, för Guds skull, gör inte det! Men försök förstå våra svårigheter. Vi är uppväxta i pojkgängens hierarki. Har vi inte varit fysiskt starka har det gällt att öva upp ett slagfärdigt språk. Ett språk som tillhygge och vapen, ett språk att dräpa med. Ja, samhället är dessvärre en utlöpare av pojkgängen, fuck you knulla morsan!

Början på ett maktspråk, piskans och domptörens språk.

Som världen ser ut i dag måste vi avheroisera mannen som historieskapare och se att erövring, kuvande och besittning präglar vår förhärskande machokultur. En mångtusenårig tumskruv som måste lätta på trycket.

Som fembarnsfar, tre pojkar och två flickor, har jag lärt mig att män som delar barnvagnens hemligheter blir mer sensibla än män som föredrar manschauvinism.

Mitt manliga privilegium är att få vara min hustrus Förste Älskare med både vildhet, kraft och mod utan att behöva åsidosätta spontanitet, intuition och empati med det levande och växande.

Men det är inte alldeles lätt. Somliga feminister försöker ständigt sätta oss på plats, tala om våra skitiga kalsonger, häckla våra nätundertröjor, liksom ge igen för allt mansförtryck. Helst ska vi se ut som anabola steroider och vara pappalediga med bebisen. Velournalle om dagen och råsexig om natten.

Man kan bli impotent för mindre.

Inte undra på att mannen blir förvirrad och tillgriper våld mot sig själv, gör karriär bakom ett pansarskal, råsuper eller tar livet av sig. Självmordsfrekvensen för en frånskild man är fem gånger högre än för en kvinna i samma situation.

Hävdar vi den kvinnliga mjukheten och omsorgen om det lilla livet avfärdas vi ofta som fjomsiga eller bögar. En man som talar mjukt och följsamt riskerar att betraktas som en fjant. Mannen som inte gått igenom målbrottet är ingen vidare kornknarr.

Mina herrar, låt oss släppa fram kvinnorna och det kvinnliga i oss. Annars kan vi aldrig återställa den rubbade balansen inom människosläktet. Men den kan definitivt inte återerövras med att kvinnor försöker hävda sig med att häckla ”finniga mansrövar”!

Arne Reberg (Författare och journalist)