ÅSIKT

Sandström missade helt poängen med Lönsboda Fox

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Sandström missade helt poängen med Lönsboda Fox

Den 19 april 2002 gjorde Samantha Fox comeback i lilla Lönsboda i Skåne. Konserten slutade i kaos när en man plötsligt tafsade henne på brösten och hon svarade genom att svinga micken ut över publiken. En person träffades i huvudet och fick sys med sju stygn. Om just den kvällen handlar dokumentärfilmen ”Lönsboda Fox”.

I en debattartikel i Aftonbladet i onsdags tar frilansjournalisten Anna-Karin Sandström till stora ord när hon beskriver ”Lönsboda Fox” som intolerant och anklagar filmteamet för inhemsk rasism. Mest upprörd verkar hon vara över att publiken på premiärvisningen på biografen Zita i Stockholm ”?gapskrattar åt den skånska dialekten?” Sandströms debattartikel blir nästan komisk med tanke på att alla i filmteamet själva kommer från små orter i sydligaste Sverige och att samtliga pratar utpräglad dialekt.

Filmen handlar självklart inte om Lönsbodabornas dialekt, utan om något mycket viktigare. Tyvärr missar Sandström det i sin analys. Genom filmen får tittarna möta ett antal personer som var med under den aktuella kvällen. De får alla ge sin bild av det som hände och framför allt varför de tror att det hände. Filmen rör sig kring frågorna: Har man rätt att ta någon annan på brösten bara för att hon är lättklädd? Har man ett ansvar för andras handlingar genom sitt eget sätt att vara?

Varför Anna-Karin Sandström inte tycker att de boende i Lönsboda är kapabla att föra en sådan diskussion kan bara hon själv svara på.

Och vi vet att många tycker att filmen är rolig, av olika anledningar. Någon tycker att det de intervjuade personerna säger i filmen är knäppt på ett komiskt vis, vissa tycker att dialekten är lustig medan andra tycker att historien om en världsstjärna som gör comeback i en nedlagd syfabrik i lilla Lönsboda är bisarr. Många känner nog också igen sig i den kvinnobild som vissa i filmen förmedlar och då kanske skrattet fastnar i halsen. Hur man uppfattar filmen beror med all sannolikhet på vem man själv är, vad man har för bakgrund och åsikter.

Lönsbodaborna som är intervjuade i filmen har alla sett filmen och gillat den. De är stolta över att de och deras lilla ort får ta plats i medieflödet. I filmen bjuder de på sig själva, de får framföra sina personliga åsikter om kvällen och det som hände och de gör det självklart på sin dialekt. Att göra en film om händelsen i Lönsboda på ett annat sätt tycker vi hade varit fördomsfullt. Vi tycker nämligen inte att personer som bor på landsbygden och pratar utpräglad dialekt behöver skyddas från att medverka i en viktig samhällsdebatt.

Charlotte Eliasson (konstnär och filmare), Ida Lännerberg (producent), Anna Landelius (inspelningsledare), Henrik Friberg (foto och redigering), Joakim Strand (Film i Skåne)