ÅSIKT

Gulla inte mer med småbarnspapporna

Samhällets snälla tilltal till pappor är ett problem för jämställdheten, skriver psykologenYlva Elvin-Nowak. Föräldern på bilden är pappaledig, men har inget med artikeln att göra.
Foto: PETER WIDING
Samhällets snälla tilltal till pappor är ett problem för jämställdheten, skriver psykologenYlva Elvin-Nowak. Föräldern på bilden är pappaledig, men har inget med artikeln att göra.
DEBATT

Den offentliga pappa-debattens huvudfråga är hur man ska få pappor att verkligen vilja vara med sina barn, eftersom det ger män så mycket att vara närvarande som pappor.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Fel utgångspunkt, menar psykologen och författaren Ylva Elvin-Nowak:

– Om föräldraskapet bygger på att man ska få något blir det okej att säga nej tack till vaknätter, leriga overaller och smakportioner, skriver hon.

Inom den svenska jämställdhetspolitiken och den offentliga debatten har pappaledighet länge framställts som en lösning med bäring på i stort sett alla jämställdhetsproblem. Utgångspunkten är att verklig jämställdhet bygger på männens goda vilja att dela vardagsansvaret för små barn. Män måste uppmärksammas på vad vardagssamvaron med barn kan ge dem. Genom ett extremt gullande tilltal har man försökt informera bort problemet med att pappor inte tar föräldraledigt.

Senast i förra veckan kom en rapport från socialdepartementet där det konstateras att föräldraledighet fortfarande i hög utsträckning är detsamma som mammaledighet och att många pappor inte ens stannar hemma under de så kallade pappadagarna. Hur kommer det sig att inte ens öronmärkta dagar sätter fart på pappors delaktighet i vardagsansvaret för små barn, undrar man.

Utifrån egen och andras forskning om hur pappor ser på sitt föräldraskap kan man hävda att det offentliga tilltalet till män som fäder, försätter pappor i en andrahandsföräldersposition. Pappor uppfattas och uppfattar sig som tillräckligt bra föräldrar trots en ringa insats när det gäller att ta vardagsansvaret för små barn.

Det ger en hel del att ta vardagsansvar för barn. Men det tar också. Det vet alla som har prövat, men när det gäller pappor är föräldraskapets krävande aspekter helt frånvarande i den offentliga debatten.

Ett omfattande fokus på pappor som mottagare av positiva erfarenheter och konsekvenser, när de intar samma position som mammor vanligtvis gör utan det minsta krav på offentlig uppmuntran eller stödåtgärder, har negativa konsekvenser för jämställdheten.

En ”ge-fokuserad” ingång till faderskapet ger pappor som grupp mycket större valmöjligheter än vad som gäller för mammor. Detta har konsekvenser för hur enskilda pappor, på ett psykologiskt plan, skapar innebörder i vad det betyder att vara en tillräckligt bra och närvarande pappa. Om budskapet är att föräldraskapet bygger på att man ska få något blir det okej att säga nej tack till vaknätter, leriga overaller och smakportioner.

Som forskare har jag intervjuat och samtalat med ett stort antal föräldrar av båda könen. Av dessa intervjuer framgår tydligt att en bra och närvarande pappa är något helt annat än en bra och närvarande mamma. Ett skäl till detta är just det offentliga bemötandet av pappor.

Detta tilltal som ger pappor utrymme att säga att de ”inte tror att föräldraledighet skulle ge så mycket” så att de ”väljer att hoppa över den biten” och ändå känna sig som hyggliga och närvarande pappor.

Det är detta tilltal med dess betoning av pappamånader som lett till att många pappor faktiskt tror att pappors lagstadgade rättighet att vara hemma med barn omfattar just två månader.

Att halva föräldraledigheten är pappans och att det också finns två mammamånader hör man ju liksom aldrig talas om.

I socialdepartementets rapport uttrycks oro över vad som skulle hända om föräldraförsäkringen individualiserades. Man ser framför sig ett scenario där allt yngre barn tvingas till offentlig barnomsorg medan deras fäder är på jobbet.

Hur det skulle bli med den saken vet vi inte mycket om. Vad man från psykologiskt forskningshåll däremot vet är att människor i hög utsträckning förhåller sig till de anvisningar som könstillhörigheten ger. Anvisningar som vi alla är med och skapar och upprätthåller och som successivt blir så självklara att de upplevs som en del av oss själva. En ofta ganska omedveten del.

För pappor blir det ofta väldigt snabbt naturligt att ta ansvar på en lägre nivå än vad som gäller för mammor. Hela vårt samhälle bygger faktiskt på mammor som osynligt back-up-system eftersom vi tänker oss att mammor tar hand om barn därför att de är mammor medan pappor gör det därför att de vill. Och vill man jämställdhet gäller det alltså att få pappor att vilja.

Mammor tilltalas aldrig utifrån lust, vilja och erbjudande. Mammor tilltalas endast utifrån utgångspunkten att föräldraskap betyder livslångt ansvar och att aldrig mer komma på första plats i sitt eget liv – antingen man vill det eller inte.

Att skifta fokus från pappors valfrihet och goda vilja till självklara förväntningar på tillgänglighet och anpassning är ett led i att hindra pappor från att känna sig som tillräckligt bra föräldrar på en andrahandsföräldersnivå. Förstahandsföräldrar väljer inte att ta hand om sina barn. Förstahandsföräldrar tar hand om sina barn. Och det är väl ändå om barnen det egentligen handlar?

Ylva Elvin-Nowak (Fil dr i psykologi Utbildningskonsult Transferens)