ÅSIKT

Vi vill se riktiga förändringar – nu

Gundrun Schyman, tidigare partiledare för vänsterpartiet, skriver om varför hon kan tänka sig att bli partiledare för ett nytt feministparti.
Foto: ANDREAS BARDELL
Gundrun Schyman, tidigare partiledare för vänsterpartiet, skriver om varför hon kan tänka sig att bli partiledare för ett nytt feministparti.
DEBATT

Kravet på ett feministiskt parti har då och då hörts i debatten, men den person som många sett som en självklar ledare för ett

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

sådant parti har hittills sagt nej.

Nu gör Gudrun Schyman helt om. Hon tycker att ett feministparti behövs. Och hon är beredd att ställa sig i täten:

”Vi är många som faktiskt vill se reella förändringar, under vår egen livstid!” skriver hon i dag.

Sverige är inte ett jämställt land. Tack vare många okuvliga kvinnors och en och annan mans envisa arbete har vi kommit hit, där vi är i dag, men det räcker inte! Den formella jämställdheten är kanske hög, men den verkliga är låg.

De senaste årens rapporter om mäns våld mot kvinnor, nu senast Amnestys i förra veckan, pekar på en skrämmande ökning av problemen.

Kvinnors ställning på arbetsmarknaden är på många sätt mer osäker nu än tidigare. De ofrivilliga deltiderna ökar, frågor om planerade graviditeter vid anställningsintervjuer ökar, liksom uppsägningar och omflyttningar vid föräldraledigheter. Lönediskrimineringen fortsätter och inom en del sektorer ökar till och med löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Vi kan med fog tala om en ”back-lash” i Sverige liksom i övriga världen. Utvecklingen är internationell. Precis som den påbjudna ekonomiska politiken. Den som ålägger länder att avreglera,

privatisera och bolagisera allt större delar av välfärden och vardagstryggheten. Den som idealiserar en extremt individualiserad livsstil, där varje människa ska forma sitt eget liv och sin egen identitet genom en ständigt ökande konsumtion av globala märkesvaror. Den ”traditionella

familjen” skall vara det nav kring vilket alltmer stereotypa könsroller formas

och ”familjen” ska vara den institution

i samhället som ska axla det vård- och omsorgsansvar som den blint BNP-baserade ekonomiska politiken förvisar till hemmets sfär.

Från BB:s rosa och ljusblå namnlappar till familjen där mamma är hemma mest, in i lönekuvertets lönediskriminering, som dessutom reproduceras i varje socialförsäkringssystem, och till avslutningen, det vill säga pensionen, som numera utbetalas efter livslön, erfar kvinnor konsekvenserna av könsmaktsordningen. Männen också naturligtvis. Vi är alla ”inbäddade” i den patriarkala ordningen. Från vaggan till graven.

Att synliggöra könsmaktsordningen är en nödvändighet om vi ska förstå samhällsutvecklingen, om vi ska kunna se våra egna roller som medborgare och om vi ska kunna förstå våra egna möjligheter som enskilda människor.

Ett sätt att synliggöra är att utmana makten. Till exempel genom att kräva av dem som försvarar det bestående att stå upp för sina åsikter. Ta lönediskrimineringen, också den mellan vården och verkstaden, där skillnaden är runt 3 000 kronor/månad, som är så cementerad på arbetsmarknaden. Det är parterna, det vill säga fack och företag, som sätter lönerna. Finns det i själva verket en manlig majoritet som tycker att det är bra, som det är? Eller varför ser det ut som det gör?

Jag skulle faktiskt vilja höra någon ansvarig, någon gång, stå upp och säga det som många ändå måste tänka, nämligen att det är helt i sin ordning att kärringar får mindre betalt, eftersom det som görs ju har gjorts av kvinnor i evinnerliga tider, obetalt. Så det är väl inte så märkvärdigt!

Dessutom ska kvinnorna sköta

familjen och barnen, till skillnad från männen, som ju har försörjaransvar och måste ha både heltid och en ordentlig lön.

Det låter som stenåldern men det är i dag. Hur ska annars de orättvisa lönerna förklaras?

Och hur ska vi förstå det ökande våldet om vi inte förstår hur det ser ut i relationen man–kvinna när det inte är våldsamt, före katastrofen, alltså i vardagen. Konflikterna vid köksbordet, diskussionerna om ansvar och tid som nöter ner de mest lovande förhållanden.

Könsmaktsordningen kräver och kväver. Kräver att vi inordnar oss i föreställningar om vår egen kapacitet, inte utifrån oss själva, utan utifrån de förväntade egenskaper som tillskrivits våra respektive kön. Och kväver den kärlek som kan utvecklas i en mänsklig relation, bortom könsfixering och stereotyper.

Också samhällsutvecklingen kvävs. Allt fler kvinnor skjuter upp barnafödande och många avstår helt. Ekonomisk stagnation blir följden och vi kan avläsa den utvecklingen i snart sagt varje västland. Det kanske vore klokare att diskutera detta än att förfasa sig över att allt fler människor lever allt längre.

När våra samhällen gör så stora framsteg på så många viktiga områden, när tekniska framsteg gör det möjligt för oss att positivt ändra våra livsmönster, då måste vi också våga ändra på den grundläggande, falska, föreställningen om att gruppen män ska dominera över gruppen kvinnor. Normalbegåvningen är mig veterligen jämnt fördelad mellan könen. Då kan man inte ensidigt exploatera den ena gruppen och samtidigt hålla tillbaka och underordna den andra.

Jag möter både frustration och förändringslust när jag är ute på möten. Fler vill mer, fortare. Det framstår som orimligt att tala om grundläggande orättvisor med ett tidsperspektiv som ligger flera generationer framåt i tiden. Vi är många som faktiskt vill se reella förändringar, under vår egen livstid!

Att synliggöra och att bryta ner könsmaktsordningen är på djupet en fråga om att utvidga demokratin. Det är ett projekt som angår både kvinnor och män och det är ett projekt som naturligtvis också måste resultera i organiserade politiska initiativ.

Gudrun Schyman (feminist)