ÅSIKT

Gör inte feminismen till en kamp mot killar

DEBATT

Ett feministparti riskerar att göra feminismen till en kvinnofråga. Och det är skadligt för alla inblandade, menar högerfeministen Carolin Dahlman:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Mannens könsroll är ofta mer tvingande än kvinnans.

Återigen snackas det om ett feministparti och kvinna efter kvinna intervjuas. Som förslag till partiledare nämns Gudrun Schyman och Margareta Winberg. Risken är att bilden av feminism som en rörelse enbart för kvinnor förstärks, till nackdel för både jämställdheten och individualismen.

Feminism handlar inte alls om att ställa kön mot kön utan om att ta bort betydelsen av kön. I det perspektivet är feminism lika mycket en fråga om mäns villkor. Målet är ett könsneutralt samhälle där ingen människa begränsas av könsroller.

Det finns många som missuppfattar feminismen, särskilt bland dem som liksom jag befinner sig till höger på den politiska skalan.

Susanna Popova går till exempel till attack mot oss feminister eftersom vi enligt henne tycker att ”alla män förtrycker alla kvinnor”. De allra flesta feminister står oförstående och undrar vem sjutton som har sagt något så dumt. Inte jag i alla fall. Det finns strukturer och normer i samhället som styr individen. Det är ett faktum. Sedan kan vi i vår egen vardag försöka påverka dessa normer och strukturer. Vi kan ta enskilt ansvar, men vi är inte enskilt skyldiga för situationen.

Popovas påståenden har ett ursprung:

Man talar alltför entydigt om enbart kvinnor i kampen mot könsroller, vilket kan ge sken av att det handlar om att ställa könen emot varandra. Ett exempel är när riksdagspartiernas kvinnoförbund startar samarbete mot våld mot kvinnor.

Frågan är varför denna fråga kan generera samarbete över partigränserna men inte över könsgränserna? Självklart är även de allra flesta män emot våld mot kvinnor.

Mycket tyder på att kvinnor idag har lättare än män att hantera uppluckrade könsroller. Det är kvinnorna som varit i ”underdog”-ställning och kämpar sig uppåt. Det är kvinnorna som valt att klä sig i byxor, lämna hemmen och förändra sitt levnadssätt. Männens ändrade könsroll präglas mer av ofrivillighet, något som i sig leder till oro. Kvinnor blir i allt högre grad chefer, styrelseledamöter och sportidoler. Kvinnor utmanar och det går fort.

Magnus Henreksen, professor på Handelshögskolan, har just skrivit en bok om den snabba utvecklingen. Hans teser är hoppfulla för kvinnorna, men samtidigt obehagliga för männen.

Även om majoriteten av svenska män ändå aldrig skulle få en plats i börsbolagens styrelser, är det lätt att känna sig personligen hotad i ett samhälle där kvinnor identifierar sig med kvinnor och män med män.

Kvinnor skruvar i sina egna glödlampor. Vi behöver inga skogshuggare med stora muskler längre. Vi tjänar egna pengar. Nu kan vi snart kanske till och med föröka oss utan män. Beyoncé sjunger ”Me myself and I” och säger att hon inte behöver någon. Det vore konstigt om inte allt detta skapade vilsenhet hos män. Jag tycker faktiskt synd om dem.

Mannens könsroll är ofta mer tvingande än kvinnans. Detta syns tydligt i Jokkmokk, där unga män i sin strävan att bli riktiga karlar riskerar betyg och framtid för några timmar på skotern. De unga tjejerna pluggar däremot hårt för att lämna sitt ursprung. Killarna står för konservatism, tjejerna för framåtskridande.

Tidigare har uppdelningen av individer i kön främst skadat kvinnan, eftersom hon fått lägre lön och mindre att säga till om. Därför har feminismen fått ett olyckligt namn, ett namn som tyder på att den är till för kvinnor. Därför har den också ofta inriktats på att lyfta kvinnorna. Men nu börjar pendeln svänga.

Det blir tydligt att könsroller inte längre ensidigt gynnar männen.

När Gudrun Schyman kritiserar vänsterpartiet för att ha valt en man till partiledare förstör hon för feminismen. Ett feministparti som bara riktar sig till halva befolkningen förminskar betydelsen av feminism till ”kvinnofråga”.

Och när feminism blir könskamp med aggressiva plakat skräms många bort. Därför svarar bara var femte ja när Susanna Popova frågade svenska folket om de var feminister. Därför svarar var tionde kvinna ”feminister” när Aftonbladet på internationella kvinnodagen frågade läsarna vad som gör dem arga.

Människor är konservativa. Vi vill gärna bevara det rådande, eftersom det känns tryggt och bekvämt.

Feminismen måste lämna sin enögda syn på kvinnan som den enda förloraren om vi ska få ett samhälle med frihet för alla. Feminismen strävar efter att varje enskild ska kunna välja liv så fritt det är möjligt och det är en angelägenhet för båda könen. Inte minst för männen.

Carolin Dahlman