ÅSIKT

Alla som vill måste få operera sig intimt

DEBATT

Det är förbjudet med kvinnlig omskärelse i Sverige. Men att plastikoperera blygdläpparna går alldeles utmärkt. Det har Socialstyrelsen bestämt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Beslutet visar på kvinnoförakt och en övertyglese om den egna kulturens förträfflighet, skriver debattören Petra Östergren.

De som vill ändra i könsorganen på svenska heterosexuella kulturella grunder får fixa och trixa bäst de vill – men kvinnor med afrikansk bakgrund har inte den friheten, skriver Petra Östergren. Hon anser att den svenska policyn är sexistisk och etnocentrisk. F
Foto: TOMMY MARDELL
De som vill ändra i könsorganen på svenska heterosexuella kulturella grunder får fixa och trixa bäst de vill – men kvinnor med afrikansk bakgrund har inte den friheten, skriver Petra Östergren. Hon anser att den svenska policyn är sexistisk och etnocentrisk. F

Intimkirurgiska ingrepp på kvinnor, som att göra blygdläppar mindre eller slidan snävare, har ökat. Socialstyrelsen har därför prövat om detta är i enlighet med lagen mot könsstympning – för enligt den får inte ingrepp i kvinnors yttre könsorgan göras som saknar medicinska skäl. Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor fann dock häromveckan att till detta finns varken rättsliga eller etiska hinder. Ingrepp som dessa är jämförbara med näs- eller bystoperationer.

Vid en första anblick verkar det hela ganska rimligt. Varför inte få förminska blygdläppar om näsor får förminskas? Men bakom lag och beslut finns både kvinnoförakt och ett stort mått etnocentrism – övertygelsen om den egna kulturens förträfflighet.

För några år sedan ändrades lagen om förbud mot omskärelse av kvinnor. Ordet omskärelse ändrades till könsstympning, straffskalan skärptes och förberedelse samt underlåtenhet att avslöja brott gjordes straffbart. Detta motiverades inte bara med att ingreppen kan föra med sig grava fysiska och psykiska problem. Regeringen ansåg också att dessa inte kan anses vara förenliga med svensk målsättning om kvinnlig frigörelse, jämställdhet eller kvinnors rätt att bestämma över sig själva. Könsstympning ansåg man vidare ger uttryck för en kvinnosyn som inte är acceptabel i det svenska samhället, den är också en begränsning av den kvinnliga sexualiteten och en rent fysisk förnedring. Könsstympning menade man inte har någon religiös innebörd, istället är det ”karaktäriserat” av geografiska och kulturella faktorer som ytterst handlar ”om att slå vakt om mannens makt över kvinnan”.

Med kvinnlig könsstympning avses alla typer av åtgärder, alltså allt från den mest omfattade, den sk faraoniska, där inre blygdläppar och yttre delar av klitoris tas bort och slidmynningen sys igen med bara en liten öppning kvar, till de där enbart förhuden runt klitoris tas bort eller där klitoris prickas symboliskt med vasst föremål och som inte lämnar några fysiska spår.

Enligt förarbetena till lagen mot könsstympning får inte någon av dessa ingrepp utföras ens på vuxna kvinnor som uttryckligen begär det. Detta eftersom regeringen anser att detta inte kan ske av ”någon i verklig mening fri vilja från kvinnans sida”.

Men det är nu tydligen så att förbudet enbart gäller kvinnor från vissa kulturella och geografiska platser. För de som vill ändra i könsorganen på svenska heterosexuella kulturella grunder får fixa och trixa bäst de vill. Att förminska slida och blygdläpparna har nu fått klartecken av Socialstyrelsen – detta ses som en slags skönhetsoperation bland andra. Dessutom kan vuxna kvinnor sedan länge utan hinder gå till första bästa ”intimsmycke” ställe och skjuta hur många ringar genom klitoris eller blygläppar de vill. Men kvinnor från t ex Afrika får inte göra vad de vill med sina könsorgan.

Om vi diskuterar de mer fysiskt jämförbara ingreppen (borttagande av förhud och minskning av blygdläppar, symbolisk prickning av klitoris och håltagning av densamma) måste flera kritiska frågor ställas. Hur kommer det sig att dessa ingrepp värderas så olika i svensk lag och praxis? Varför anses inte västerländskt baserade ingrepp i kvinnlig genitalia påverka jämställdhet och sexualitet, ge uttryck för en oacceptabel kvinnosyn, vara fysiskt förnedrande etc? Och hur kommer det sig att man enbart ifrågasätter huruvida kvinnor från icke-västerländska länder är kapabla att själva välja vad de vill göra med sina kroppar?

Margareta Hammarström, ordförande för Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG), är en av de som reagerat mot Socialstyrelsens beslut. Hon anser att estetisk intimkirurgi inte har något berättigande eftersom det finns risker för komplikationer och för att det ur kvinnoperspektiv kan ifrågasättas om kvinnokroppen ska korrigeras på detta sätt. Föreningen kommer därför att diskutera hur en policy kring denna typ av underlivskirurgi ska se ut.

Men detta är inte en fråga som bara berör en viss yrkesgrupp. Den tillhör den större samhällsdebatten om kön och etnicitet. Diskussionen måste dessutom utvidgas och ställas i relation till annan intimkirurgi. Manliga ”skönhetsoperationer” måste hamna på agendan tillsammans med de kvinnliga och ställas i relation till operationer som t ex syftar till att ge transsexuella ”rätt” utseende på könsorgan. Förbudet mot könsstympning på flickor ska jämföras med sanktionerad omskärelse av pojkar, liksom de kirurgiska ingrepp på intersexuella barn (de barn som enligt svensk barnläkarexpertis föds med "oklar könstillhörighet") som utförs i syfte att skapa "normala" heterosexuella kroppar. För även dessa ingrepp är starkt karaktäriserat av kultur och geografisk plats och kan få oönskade konsekvenser. Att bara skärskåda, fördöma och förbjuda en form av intimkirurgi är fel.

En grundläggande utgångspunkt måste dock vara att om svensk jämställdhet är att låta kvinnor själva få bestämma över sig och sina kroppar, så måste alla kvinnor få göra det. Oavsett ”kultur”. Svensk jämställdhetspolicy måste göra upp med sin uppenbara sexism och etnocentrism.

Källor:

Petra Östergren (Skribent och fil mag i socialantropologi)