ÅSIKT

Isbjörnarna på Svalbard kan ge oss perspektiv på vargdebatten

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det är kanske inte så många i Sverige som läser Svalbardsposten som ges ut på Svalbard, Norges arktiska ögrupp ute i Norra ishavet. Men det kanske man borde göra för att få lite perspektiv på den infekterade vargdebatten i Sverige.

Man har nämligen en liknande vargdebatt i Norge, där det också finns en samling varghatande jägare. Här har Svalbardsposten sett sig föranlåten att ingripa i en vass ledare av redaktören Torbjørn Pedersen (nr 16/4). Den mannen har mer närkontakt med rovdjur än någon av de lättskrämda norska eller svenska jägarna. På Svalbard finns nämligen, som bekant, många isbjörnar. Ungefär femhundra som rör sig i närområdet.

Isbjörnar är stora, starka och garanterat livsfarliga, så vapen eller olika skrämselredskap rekommenderas när man rör sig utanför – och ibland även inne i – tätbebyggelse (den som finns). Tar man till exempel en tur med skoter och hundar placeras hundarna i ring runt tälten på natten för att kunna varna om björnar kommer.

Ändå skjuter ingen isbjörnar i första taget. Inte ens i andra. Trots att björnarna ingalunda håller sig ute i naturen. De kommer mycket närmare än så.

I Svalbards huvudstad Longyearbyen (1 500 invånare) finns krogar, skolor, dagis, bibliotek och annat civiliserat. Alltså även vanliga hushåll med små barn.Och där finns också av tradition en mycket hög tröskel mot avlivning av isbjörnar.

I vintras hade man fem björnar samtidigt på isen utanför hamnen, berättar Pedersen, och åtminstone två gånger har björnar traskat rakt genom stan. De har lufsat längs husväggarna och förbi pubar med glada ölmarinerade människor (Pedersens ordval), utan att Sysselmannen sett sig manad att beordra avlivning. I stället jagades de ut ur stan med skoter och knallskott. Man dödar helt enkelt inte isbjörnar utom i yttersta nödfall.

Pedersen avfärdar pratet om att folk i storstan ömmar för vargar medan folk på landet, som han säger, tydligen ”måste leva med att vargar lurar runt husknuten och bara väntar på tillfälle att smaska i sig barnen som leker på gården”. I ett land som accepterar att 300 människor om året dör i trafiken utan att några jägare vill utrota bilar är vargar faktiskt ett mindre problem, skriver han. Statistiskt sett är får farligare för människor än vargar. Varghatarna sprider bara onödig ängslan, misstro och vantrivsel. Och därigenom gör de sig själva och de sina en rejäl björntjänst, slutar Svalbardsposten torrt.

Kloka ord.

Låt mig tillägga en stillsam förundran över att stora starka karlar som säger sig älska naturen grips av ett så blint hat mot djur som för hundrafemtio år sedan tio års barn ansågs kunna jaga bort från får och boskap med en käpp. Vad är det med dem? Behövs psykoanalys? Vad ligger bakom?

Annika Bryn (författare)