ÅSIKT

Varför vill ingen få mig att rösta i EU-valet?

DEBATT

Tobias Landin tittar förundrat i sin brevlåda om morgnarna: tomt. Trots att det bara är två veckor kvar till valet, och poströstningen redan börjat.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Om inte partierna själva bryr sig, kunde väl åtminstone Valmyndigheten eller någon EU-instans förse oss med lite information, skriver han.

VÄNTAR PÅ POST Inför riksdagsvalen överöses vi med reklam och vallöften, men nu när vi ska rösta till EU-parlamentet verkar ingen bry sig om att få våra röster, skriver Tobias Landin.
Foto: GUSTAV MÅRTENSSON
VÄNTAR PÅ POST Inför riksdagsvalen överöses vi med reklam och vallöften, men nu när vi ska rösta till EU-parlamentet verkar ingen bry sig om att få våra röster, skriver Tobias Landin.

Jag kan säga det med en gång. Jag gillar inte EU. Det låter som en könssjukdom och frågan är om man inte kan dra sådana paralleller politiskt sett.

På 90-talet, när EG började tränga sig på och skrämseltaktiken påbörjades för att vi slutligen skulle rösta in oss i unionen – om inte av övertygelse så av rädsla – var jag i mellersta tonåren och med det ytterst lilla man visste om centralmakternas intentioner så var det lätt att gilla läget.

Till exempel skulle mopederna få möjlighet att framföras femtio procent snabbare. Sånt är ju skitballt när man är sexton år. Tio år senare kan man konstatera att den lilla reformen har ökat dödsolyckorna på två hjul dussinfalt, och plötsligt kostar det sju gånger mer att försäkra en liten tvåtaktare.

Än så länge har ingen lyckats presentera en direkt fördel av medlemskap i EU, som inte har en lika direkt baksida med stora nackdelar – antingen för någon annan, ibland rentav för den som själv drog nytta av fördelen.

Nu oroar sig statsvetarna över det låga valdeltagandet. Jamen vadå? Är det val? Vad ska vi välja?

Var det någon som såg Agenda? Utmärkt sändningstid, eller... eh...

Vi har sett det förr. De ska ”grillas”. Det är inte fråga om att någon ska få chansen att framföra sina verkliga åsikter, det är snarare någon sorts förnedringstelevision där deltagarna ska tryckas ner i skon hårdare och hårdare ju mer de har att säga.

Citat från Expressen: ”I kontrollrummet tas tiden, en partiledare som pratar mycket i början prioriteras ner senare.”

Eftersom politiker inte är den sortens människor som enkelt kan fatta sig kort blir programmets syfte optimalt tillgodosett.

Av någon anledning kändes det mer lockande att sitta kvar vid datorn och dega, än att se rundnätta gubbar taffla fram ett par ord om att tillväxten måste öka.

Tillväxt är ett intressant ord. Vad tusan är det som måste växa så hiskeligt? Var är det tänkt att allt det nya, tillväxta ska få plats någonstans? Man får en känsla av att vissa helst skulle vilja se att hela Sverige (och hela Europa för den delen) blev en enda stor asfaltsplan fylld med industrier och kontor som växer så det knakar.

Ledsen Göran, ledsen Fredrik, men verkligheten ser inte riktigt ut så. Pröva att spela lite SimCity så får ni se – helst vill man ju att alla grafer ska skjuta i höjden jämt och ständigt, men i spåren av tillväxten så drabbas den lilla människan, och hur gärna ni än vill tro att allt är gröna, blå och gula kvarter som ständigt växer på höjden, så är rasket uppbyggt på små individer som inte syns och pressar man fram tillväxt till den grad att konstellationer av små individer kraschar på löpande band så har man inget samhälle kvar.

Ta en titt på statistik över sjukskrivningar 1990-2004 så förstår ni kanske att gränsen redan är nådd.

Inför riksdagsvalen överöses vi med reklam och vallöften. Varje dag ligger det tjocka luntor i brevlådan som berättar vem vi ska rösta på och i vissa fall varför.

Inför parlamentsvalet (?) har det inte kommit något alls. Istället får man leta efter subtila ledtrådar i tidningarna. Jag har inte ens sett en valaffisch, även om en fågel som kommit vilse innanför tullarna viskat i mitt öra att det sitter ett par stycken där.

Försöker man sig på någon sorts överraskningstaktik? Tänker man bombardera oss med direktreklam den tionde och elfte och hoppas på att vi tar förhastade beslut och spontant röstar på den som skriker högst?

Eller är det verkligen så att inte ens kandidaterna själva bryr sig?

Vilka kandiderar förresten? Blir det en överraskning på valdagen?

Om inte partierna själva bryr sig, kunde väl åtminstone Valmyndigheten eller någon EU-instans förse oss med lite information.

Själv tänker jag ändå gå och rösta. MP får för detta valet stå för Motståndspartiet. Jag läste någonstans att deras mest högljudda medlemmar fortfarande vill att vi ska spara nån biljon över de kommande tio åren... Ja, genom att gå ut ur EU förstås.

”Å fast jag inte förstår mig på

politik eller papperspyssel

och fast bondförnuftet knappast

längre räknas som merit

så nog fattar jag ändå

att det är långt härifrån till Bryssel

och än mycket längre

ifrån Bryssel och hit”

Citat från gruppen Euskefeurat

Tobias Landin (Leksand)