ÅSIKT

Att bära en förlust kräver större styrka

”STILL ME – OCH STARK” Morten Rosenberg, 24, sitter i rullstol efter en bilolycka för fyra år sedan. I sin debattartikel skriver han om sorgen över att förlora en stark och vältränad kropp – och om insikten att hans styrka är större nu. Den styrka som krävs för att orka leva med smärtan av sin förlust.
Foto: FREDRIK AHNELL
”STILL ME – OCH STARK” Morten Rosenberg, 24, sitter i rullstol efter en bilolycka för fyra år sedan. I sin debattartikel skriver han om sorgen över att förlora en stark och vältränad kropp – och om insikten att hans styrka är större nu. Den styrka som krävs för att orka leva med smärtan av sin förlust.
DEBATT

”Män, ni behöver inte se ut som gladiatorer för att duga”, skrev Åsa Welin på debattsidan i förra veckan.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det kom ett svar från Morten Rosenberg. Han sitter i rullstol, ryggmärgsskadad efter en bilolycka för några år sedan. Olyckan har gjort att Morten har funderat en del över det här med manlighet.

– Vem är mest man, killen med den perfekta kroppen eller han som orkar leva trots att han inte har den längre?

Barndomen. Jag minns den med ett leende på läpparna. Bekymmerslöshet och glädje genomsyrade dagarna. Men från första dagen i skolan fick jag förklarat för mig att jag inte dög riktigt: jag var för kort. Till och med en sjuårig kille ska leva upp till ett visst ideal för att bli accepterad av alla.

Någon systematisk mobbning utsattes jag aldrig för, men fick ändå utstå tillräckligt många glåpord för att det skulle göra ont. Det var därför med stor förhoppning jag vid tolv års ålder fick chansen att tack vare sjukvården börja ta tillväxthormon. Sakta men säkert började min dröm gå i uppfyllelse: att en dag vara längre än de flesta tjejer.

Inga ord kan beskriva den lättnad jag kände när antalet tjejer jag bokstavligt talat kunde se ner på blev allt fler. Äntligen levde jag i större utsträckning upp till ett ideal jag strävade efter.

När jag sedan vid tjugo års ålder hade ägnat mig åt styrketräning ett antal år blev synen i spegeln ännu bättre. Jag träffade samma år, 2000, en tjej som blev en bekräftelse på att jag dög.

Men i ett slag förstördes allt.

Efter att ha varit med om en bilolycka vaknade jag några veckor senare upp på sjukhus. Bredvid sängen jag låg i stod en man i vit rock och förklarade för mig att jag skadat ryggmärgen. Förlamningen i kroppen nedanför bröstet var ett faktum, och skulle så vara för resten av mitt liv.

Snart fyra år har gått sedan jag fick den livstidsdomen, och inte en enda gång under den tiden har jag kunnat använda mina muskler nedanför bröstet, inte kunnat känna magen, benen och det som finns däremellan. Svunnen är den kropp jag hade byggt upp, både längd- och formmässigt.

Aldrig mer kommer jag att kunna göra det som var något av det bästa jag visste: gå bredvid en tjej, hållande henne i handen. Min rullstol kräver nämligen för mycket uppmärksamhet för att jag ska kunna det. För alltid kommer jag – ytligt sett – att befinna mig i skuggan av idealet av inte bara den perfekta mannen, utan även människan i allmänhet.

Det gör ont att bevittna en kille i min egen ålder, med de fysiska förutsättningar jag en gång hade. Än mer ont gör det när han är i sällskap med någon av det motsatta könet. Medan han blickar ner på henne, tittar jag upp från en höjd jag inte befunnit mig på sedan jag började skolan vid sju års ålder.

Men det finns anledning att känna hopp inför framtiden. För en viss bok blev min ledstjärna under halvåret jag låg på sjukhus efter olyckan. En bok, skriven av Christopher Reeve, Stålmannen, med titeln ”Still me”. Även han skadade ryggmärgen i en olycka och blev förlamad. Med sin bok vill han visa att han fortfarande är sig själv, förmögen att leva upp till ideal som bottnar i mer mänsklighet än den ytlighet medierna tvingar på oss varje dag. Att känna sig otillräcklig är inte svårt, men det gäller att ställa sig frågor som sätter enfaldiga värderingar på prov.

När min känsla av underlägsenhet i förhållande till andra killar gör sig påmind, frågar jag mig:

Vem tvingas uppvisa mest styrka?

Han som kan stoltsera med en frisk, snygg kropp som säkert attraherar många tjejer? Eller är det han som orkar leva med smärtan av att inte ha det?

Svaret är givet, men även om så inte vore fallet är jag fortfarande, innerst inne, mig själv – ”Still me”.

Morten Rosenberg (journalistikstuderande Malmö)