Aftonbladet
Dagens namn: Inga, Ingalill
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Debatt

Backpackers tär också på tredje världen

Bidrar till exploateringen Backpacking är inte bara av godo. Bidrar till exploateringen Backpacking är inte bara av godo. Foto: AP
Torun Elsrud.   Torun Elsrud.

Sherpas är kunniga, tuffa och lojala.

"Newards" med sina mongoliska

karaktärsdrag älskar social samvaro och har ett ursprung höljt i mystisk dimma. "Rasen" Tharus är också en gåta -

ingen vet var de kommer ifrån.

 

Detta och många, många fler grova generaliseringar och stereotypa beskrivningar möter den backpacker som, liksom många andra resenärer, köper en Lonely Planet Guide till Nepal inför resan. Sådana essentialistiska och stereotypa beskrivningar om människor i Sverige skulle med all sannolikhet hamna på DO:s, (Diskrimineringsombudsmannens) bord men i reseindustrin är de väl etablerade myter som upprätthåller distinktionen mellan vi och dom, mellan turister med individuella särdrag och lokalbefolkning i avsaknad av sådana.

Backpacking till det som, inte förvånande med vår eurocentriska benägenhet att rangordna, brukar kallas för "tredje världen" framställs ofta som en bättre form av turism, ett ömsint, respektfullt och öppet sökande efter lärdom, erfarenheter och nya vänner i fattiga länder.

Säkerligen är det också många resenärer som kommer hem med färre fördomar och fler vänner än när de åkte. Men beträffande backpacking på ett strukturellt plan, alltså när vi betraktar individuella resenärer som fenomen, eller (stor) grupp, finns åtskilligt som förtjänar en mer kritisk uppmärksamhet.

 

Bristen på ifrågasättande av denna typ av resande är vad man kan förvänta sig i kulturer som när och strävar efter individualistiska ideal.

Att prestera vad ingen annan (eller så få som möjligt) kan eller gör, att agera äventyrligt och riskfyllt, är att bli synlig för sig själv och omvärlden. Länge har därför "globalt, individuellt resande" varit lyckligt befriat från kritiska blickar, i kontrast till vad många anser vara sämre resande, till charterturistens a-kulturella, obildade och osjälvständiga veckosejour på Mallorca.

Människor i Europa har haft många, många år på sig - faktiskt ända sedan koloniala tider - att skapa sig en ganska onyanserad bild av det individuella resandet till världens fattiga destinationer. Av det skälet, och många andra - globaliseringens villkor till exempel - är det nödvändigt att börja rannsaka denna naiva inställning till turism. Att resa som turist är, oavsett hur positiva effekterna kan vara för den enskilda individen, ett uttryck för en maktordning där några få har möjligheten att röra sig på många andras bekostnad.

Det finns en slags magi i backpacking, och andra former av turism, som omvandlar handlingarnas råmaterial till värdeladdade symboler som stärker den egna (rese)identiteten.

Diarrén på ett skitigt hotell i Indien, bussresan på slingriga vägar i Nepal, eller middagen med en gästvänlig och fattig familj i Laos blir senare till berättelser som frambringar hög status bland likasinnade resenärer men även i hemkulturen i stort.

Lokalbefolkningens "enkelhet" och fattigdom är ofta en viktig komponent för att symbolvärdet ska höjas och resenärens identitetsberättelse bli stärkt. Inom resebranschen talar man förstås inte om fattigdom när man saluför sina destinationer, utan om "äkthet", om det genuina och orörda. Det är sådant vi eftersträvar menar man inom forskarvärlden, just för att vi - i detta fall europeiska turister - upplever en saknad efter konkreta sammanhang, rena och raka relationer och enkla förklaringsmodeller till verkligheten runt omkring oss.

 

Men fattigdomen blir ett mått på äktheten och på det genuina i upplevelsen. En indonesisk by avråds av turistguiden från att lägga cementgolv i huvudbyggnaden för att det skulle skrämma bort turisterna. Stampade jordgolv säljer - det gör inte cement.

Tv-antennen i Rios slumområde avslöjar för oss att fattigdomen vi väntade oss under vår Favela-tur har blivit lite besudlad. Tv såväl som cement minner om det moderna samhällets avarter och den värld resenären - just då - samtidigt vill glömma och inte dela med sig av.

Ibland sägs backpackers vara så mycket destinationsvänligare för att deras pengar kommer "lokalbefolkningen" till del på ett annat sätt än charterresenärens gör. Backpackers betalar direkt i fickan på den lokala restaurangägaren, medan charterresenärens pengar går in i det internationella bolagets stora bankkonto. Påståendet bör nyanseras.

Charterhotellens anställda har ofta fast lön och en stadig inkomst medan backpackerstråkets restaurang- och vandrarhemsägare och de familjer som ofta jobbar mer eller mindre gratis i verksamheten blir helt beroende av de små summor backpackers är beredda att betala. Och få andra resandegrupper har på samma sätt som backpackerkulturen gjort prutning till ett mål i sig.

Att vara en kompetent backpacker är att komma undan så billigt som möjligt - och allra helst gratis då gåvan blir en symbol för den ultimata äkta relationen mellan turist och "lokalbefolkning".

Alla framtida backpackers borde läsa antropolog Victor Alnengs analys av detta i hans kommande bok som bland annat tar upp backpackerkulturens prutande som del av det orättvisa globala kapitalistiska systemet.

Medan resenären - på ett underförstått och outtalat plan - har rätt att ta del av en global marknad där allt står till buds i form av flygbiljetter, båtresor, gränslös läkarvård och allehanda turistupplevelser, ska destinationernas människor förankras ordentligt i den lokala myllan. Med allehanda legitimeringsmyter lärs man - inte minst av Lonely Planets guideböcker - att inte rubba den lokala ekonomiska och sociala balansen genom att betala för mycket till närig "lokalbefolkning".

Prutandet får många funktioner; det kryddar resenärens egen fattigdomstest, det förhöjer resenärens status i förhållande till andra sämre prutande resenärer, det indikerar en "sannare" och "renare" relation mellan köpare och säljare, men inte minst vidmakthåller det en maktstruktur där några få har tillträde till den globala arenans ekonomi medan de många andra tillrättavisas så snart de söker kräva ett globalt pris på sina varor och tjänster.

 

Fattigdom är utan tvekan en attraktion och en av de centrala drivkrafterna inom turism till tredje världen (alldeles oavsett hur mycket sökandet efter den har tagit fäste i, eller hur den hanteras av, varje enskild resenär).

Det som ses som ett steg mot ökad frihet och mobilitet i vår individualiserade kultur, kan i praktiken och på ett globalt plan innebära ett upprätthållande av strukturell maktutövning.

Torun Elsrud
SENASTE NYTT

Debatt

Visa fler