ÅSIKT

”Svenska flicka” – njut av chartersex

DEBATT

Det har varit en regnig sommar och charterplanen har gått i skytteltrafik till varmare breddgrader. Många är de svenskor som i år kommer att ha haft en romans med en ”Nico” eller en ”Marco”. Han som dyrkade marken där de gick ?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

i alla fall i två veckor.

Dagens kärleksdebattör Emma Hamberg funderar över vem som egentligen utnyttjar vem.

– Medehavstupparna får pippa, deras landssystrar behåller sina oskulder och svenskorna får leva ut sina hemliga sexfantasier långt borta från allt skvaller, skriver hon.

Så gott som alla mina tjejkompisar har gjort det. Och det utan att tveka. Snarare har den där grejen ingått i själva resan. Varit en naturlig del liksom.

Vi kan vända på det. För att göra det hela mer förståeligt. Vi säger att det fanns en del av världen. Som var varm som äppelpaj, hade hav blått som kristall, ljuvligt god mat, billigt fylligt vin och underbart vackra kvinnor. Bruna som choklad, ögon som praliner och rosa förföriska läppar. Och dessa kvinnor avgudade svenska män.

Ja ärligt talat, de här kvinnorna blev som tokiga om en blond, rödbränd, förvirrad svensk man dök upp. Han kunde vara klädd i degiga khakishorts och babysandaler men räknasdes ändå som ett riktigt kap. Och de här kvinnorna gjorde allt som stod i deras makt för att få komma nära de här rödbrända, många gånger överförfriskade männen.

De flörtade, bjöd på drinkar, dansade, charmade, tryckte tuttarna mot svenskens rygg. Ljummet hav, vacker natt, underbar och extremt tillmötesgående kvinna, ja, den svenske mannen föll. Föll, föll, föll ner på rygg i sanden med tigerkvinnan över sig. Förstås. Varför skulle han inte? Kanske låg de där i sanden en vecka eller två. Kanske var det inte mer än så. Kanske blev det kärlek. Kanske gräts det vid flygplatsen när den flagande svensken skulle kyssa sin tigrinna farväl. Men det var värt det, alla gånger.

Detta var en saga. Förstås. Men för oss kvinnor är den sann. Alldeles sann.

Vi kan åka till vilket Medelhavsland som helst och uppleva den drömmen. Och så undras det varför ? Ha, ha, ha!!! Vilket skämt! ”Varför inte?” är väl en sundare fråga. Om man bor i ett kallt jävla myggland med män som helst snusar runt i blåställ, käkar kaviarmackor och inte ser om tjejerna runt omkring dem klipper sig, får sammanbrott eller köper nya klänningar (förlåt generalisering ...) är det väl inte så himla konstigt om de där pråliga männen som lägger sig i brygga för oss kvinnor också får oss, på alla tänkbara sätt. Deras manér är ju helt galet exotiskt för oss.

Och det är öppna kort. Ja ja, de exotiska männen må babbla på om ”I love you” och ”forever”, men vi fattar ju läget. ”I love you” betyder att man har det bra just för tillfället och ”forever” tar slut när charterplanet vänder hemåt. Livet blir lite som på film. Och filmlivet är ju liksom inklätt i glitter och guld. Så också charteramouren. Det är snabba puckar, stora känslor, erotik, sand mellan skinkorna och hejsan hoppsan.

Hejsan hoppsan ? Stora känslor ? Hm, visst finns de ett fåtal av de här passionerna som verkligen är passioner och som blir något mer. Som resulterar i klippkort mellan Lefkas och Stockholm.

Men oftast är det kåtheten som styr, och fåfängan.

Nu vänder jag på steken. För likväl som hela den här grejen med chartersex/kärlek är toppen, känns den som en hel industri (en ganska sunkig sådan med stora utsläpp). En sex-industri. Svenska tjejer åker ner och får pippa med Medelhavstuppar. Tupparna får inte ligga med de fina små hönorna i sitt eget land och fördriver helt enkelt sin tid och sin lust med de här svenska kyllingarna.

Alla vinner. Tupparna får pippa, deras landssystrar behåller sina oskulder och svenskorna får leva ut sina hemliga sexfantasier långt borta från alla sneglingar och allt skvaller. Eller förlorar alla? Vi kommer hem med brustna hjärtan, skavsår på ryggen och klamydia (i bästa fall).

Jag är inget helgon, långt ifrån, så därför är jag lite förvånad över att jag aldrig har haft sådan där galen chartersex. Jag har ärligt talat aldrig blivit sugen. Inte det minsta. Jag känner mig helt utbytbar där nere. Som ett litet hål som sitter där med en paraplydrink. Söta bartendern komma fram och säga snälla saker om mina ögon, mina läppar, mina tuttar, allt. Om jag blir glad och tackar för drinken ligger vi med varandra två timmar senare. Ignorerar jag honom går han till nästa tjej och säger snälla saker om ögon, tuttar och vader. Han skiter i var jag är uppväxt, att jag älskar tecknade serier, att jag fick mitt ärr på knät efter att jag plankat in på Folkets park 1986. Han vill bara åt mitt kön. In dit vill han.

Och jag kniper ihop. Kniiiip. Dit ska han icke! Och jag är i ärlighetens namn helt ointresserad av hans dick om jag inte får en hjärna att sätta på den. Jag är inte så köttigt lagd helt enkelt.

Och jag vill inte lägga några värderingar i det här. Ibland önskar jag att jag var mer köttig och passionerad. Men jag är nog mer ? som de där svenska killarna. Jag går gärna i blåställ, käkar kaviarmackor och river av en rap. Jag är pissdålig på att vara en ursnygg kvinna i raffset, sittande uppe på en vinglig piedestal.

Det har varit en riktigt dålig sommar i år. Charterflygen har flugit som aldrig förr. Fullproppade med drömmar. Och tjejer. Som inte vill annat än få sitta på den där piedestalen.

Kör på bara, använd kondom, men glöm inte att det vinglar där uppe. Och förvänta dig inte mer än det där ligget vid strandkanten. Så är du välkommen hem sedan, till oss i blåställ.

Emma Hamberg (tecknare och författare)