Kvinnans bästa vän - staten

KVINNOR! STOREBROR ÄR DIN VÄN!

Ropen skalla! Daghem åt alla! Det var en av parollerna som den nya kvinnorörelsen på 70-talet förde fram. Kravet bottnade i en övertygelse om att kvinnor aldrig skulle nå frigörelse om de inte blev ekonomiskt oberoende av män. Hur skulle kvinnorna i Värmland - alltså flertalet som inte hade så god ekonomi att de kunde städsla barnjungfrur och hembiträden - kunna arbeta utanför hemmet när det bara fanns ett enda daghem i hela länet, nämligen på Drottninggatan i Karlstad?

Innan det fanns effektiva preventivmedel blev vi på smällen ofrivilligt. Kvinnor (men också män) tvingades av konventionen in i äktenskap som i många fall bara ledde till en livslång istid. Man accepterade sitt öde för barnens skull som det hette.

Därför kämpade vi för fri abort. Barn skulle inte vara en följd av en tillfällig impuls. De skulle vara efterlängtade och välkomna till livet av mor och far.

Dessa viktiga reformer är ändå ständigt ifrågasatta. Jag vet inte vad centerledaren Maud Olofsson menade med sitt bisarra uttalande i medierna för en tid sedan om att kvinnorna skulle befrias från det kollektiva. Vad menar hon? Är hon ute efter de kommunala daghemmen? Eller vilka tvångsinstitutioner syftar hon på?

Borgerliga politiker har hävdat att föräldrarna skall få välja, att själva ta hand om barnen eller placera dem (ja, det är det uttrycket som används) på daghem. Föräld0rarna skulle få motsvarande ersättning som en daghemsplats kostar. Jaha, och ensamstående föräldrar? Kan de försörja sig på cirka 80 000 kronor om året? Och barnen - varför skall de berövas kontakter med andra barn? Alla föräldrar är inte goda föräldrar. En del är direkt olämpliga, ja till och med livsfarliga. Daghemmen är ett skydd för de mest utsatta barnen.

De reformer vi genomfört är ständigt ifrågasatta eftersom de anses inkräkta på den personliga friheten. Staten lägger sin tunga hand över människors rätt att själva få bestämma över sina liv och sina barn, ja så låter det.

Självklart måste balansen mellan vad som är samhällets ansvar och den enskildes privata sfär alltid diskuteras.

Men faktum är att det svenska folket är känsligt för alltför stor klåfingrighet från myndigheternas sida. Det är en vrångbild att vi skulle låta oss kuvas av storebror, detta land som har den äldsta tryckfrihetslagstiftningen i världen och där till och med polisen är fackligt organiserad.

Vi som kämpade för rättvisa för kvinnorna trodde kanske, att när den dagen var född då kvinnorna hade uppnått de viktigaste målen, skulle resten ordna sig rent automatiskt. Det var naivt. Jämställdheten har alls inte tågat in i hemmen.

Fortfarande tar männen i genomsnitt inte ut mer än 15 procent av föräldraledigheten. Denna sneda fördelning mellan föräldrarna är inte sund. Den hämmar kvinnorna i arbetslivet, men framför allt hindrar den männen från att få en tidig och nära kontakt med sina barn.

Nu måste frågan ställas: Skall vi ha det så, eller skall vi försöka ändra på saken? Den frågan är inte bara praktisk, den är ideologisk. Hur mycket skall staten blanda sig i? Jag vill påstå att statens ingripande hittills gynnat kvinnorna: daghemmen, fri abort, jämställdhetslagen och så vidare. Det har kunnat ske utan att männens ställning egentligen har hotats.

Men en obligatorisk fastställd tid för pappaledigheten inkräktar onekligen på männens valfrihet. Det kan också vara ett ekonomiskt problem om mannen tjänar mycket mer än kvinnan. Det har man löst i Island genom att ta bort taket i föräldraförsäkringen. Då kan vi göra det också. Det är inte så mycket begärt av männen med tanke på att också papporna har åtagit sig det stora, väsentliga, fantastiska, roliga uppdraget att leva med och för en ny människa - en livsuppgift, som ger mångfalt tillbaka.