ÅSIKT

Anna var beviset – världen kan bli bättre

MINNESMÖTE I dag möts Mona Sahlin och Margot Wallström för att hedra minnet av sin mördade väninna. ”Anna fattas – och det gör fortfarande ont. Men nu finns också en allt mer uppfordrande känsla av att dra slutsatser av saknaden”, skriver de på debattsidan i dag.
Foto: BJÖRN LINDAHL
MINNESMÖTE I dag möts Mona Sahlin och Margot Wallström för att hedra minnet av sin mördade väninna. ”Anna fattas – och det gör fortfarande ont. Men nu finns också en allt mer uppfordrande känsla av att dra slutsatser av saknaden”, skriver de på debattsidan i dag.
DEBATT

För ett år sedan förlorade de sin väninna.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I dag delar Margot Wallström och Mona Sahlin varandras sorg – men också ljusa minnen.

Samtidigt som årsdagen väcker smärtsamma minnen till liv, ska officiella åtaganden klaras av. Seminarier, manifestationer, en tv-sänd minneskväll.

Då har de stöd av varandra.

– Det hade inte gått utan Margot, säger Mona Sahlin.

Mitt i sorgen anstränger de sig för att dra en gräns mellan offentligt och privat.

– Jag är här i en officiell roll. Det är inget tillfälle att hänge sig åt privat sorg, säger EU-kommissionären Margot Wallström.

Det är så många tårar och så mycket förtvivlan runt oss människor i dessa dagar, barnen i Beslan, svälten i Sudan, våld och krig som rycker bort älskade. Alla människor lämnar avtryck efter sig. Somliga gör avtryck som har ett speciellt skimmer runt sig. Sådan var Anna Lindh. När hon levde – och än i dag.

Tomheten efter Anna och minnena efter henne bildar en stark gemenskap mellan oss två. Och gör det tydligen hos väldigt många fler. Anna berörde på ett sätt som lever i hjärtat hos unga kvinnor som vill göra något av sina drömmar om en bättre värld. Hos invandrare som kände ett stöd i kampen för frihet åt sina folk.

Å vad vi önskar att engagemanget stannar kvar! Att Annas livsglädje och ilska över orättvisor har fortplantat sig till många, många fler – och fortsätter att göra det. Annas kraft lever på många sätt vidare. Det går att göra något åt det vi drömmer om. Det spelar roll att engagera sig.

Året utan Anna har varit ett år av motstridiga känslor. Rättegångar, minnesstunder, uppkallande av torg, gator och sammanträdesrum efter henne. Ett år med livvakter och hot – ständiga påminnelser om det gnagande hotet och våldet. Men också alla kramar, tårar och nätverk av unga som fortfarande finner styrka och mod.

Vi två har många gånger detta år talat med förundran över vilka avtryck en enda människa kan göra.

Anna fattas – och det gör fortfarande ont. Socialdemokraterna utan Anna blev fattigare. Med henne fanns så påtagligt tankar och drömmar om framtiden. Om det som skulle bli. Om det som kunnat bli.

Men nu finns också en allt mer uppfordrande känsla av att dra slutsatser av saknaden. Att få en annan ton i samtalet om politikens villkor. Att ta på allvar människors vilja att förändra och arbeta för det vi tror på. Anna hade ett motto: ”Ingen insats är för liten, ingen motgång är för stor i kampen för mänskliga rättigheter.” Så sa hon.

Ja, du Anna. Världen verkar stundtals galen. Din vision kan verka svår att genomföra. Terrorismen – och terrorismens orsaker – är enorma globala utmaningar. Demokratin är ofullkomlig så länge den inte ger alla en röst. Men kampen fortsätter. Vi fortsätter. Du inspirerade oss och var beviset för att en enda liten blond kvinna med glasögon kan göra världen lite bättre.

Visst har det ofta känts svårt att helt hitta tillbaka till glädjen. Året utan Anna har varit långt och tungt. Men vi kan också plocka fram alla andra år. Åren med Anna – med politik och allvar, privat och offentligt, skratt och skvaller.

För det är vi evigt tacksamma.

Margot och Mona