ÅSIKT

Jämo: Ryck upp dig, svenske man

DEBATT

Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström skriver i serien Den svenske mannen om kvinnors öronbedövande övertag i internationell rätt. Männen har inte en enda konvention som tar deras parti.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Men makten ligger alltjämt hos männen och de utnyttjar sin makt på ett sätt som diskriminerar, skadar och dödar kvinnor, skriver han.

Claes Borgström.
Claes Borgström.

Under i stort sett hela mitt yrkesliv har jag på olika sätt arbetat med frågor som rör mänskliga rättigheter. Låt mig därför genast slå fast – män är människor. Det gäller också den svenske mannen.

Män omfattas därigenom tveklöst av FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. Det framgick ännu tydligare än i dag i det utkast till deklarationen, som arbetades fram av en grupp män i slutet av 1940-talet. Där föreslogs att artikel 1 skulle lyda: ”Alla män hör till samma familj och är fria, äger lika värdighet och rättigheter och skall respektera varandra som bröder.” Under inflytande av en grupp kvinnor, ledda av Eleanor Roosevelt, ändrades texten till sin nuvarande lydelse: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Men för säkerhets skull står det fortfarande i andra meningen i portalbestämmelsen att vi alla ska leva i en anda av broderskap.

Mäns rättigheter är således mänskliga rättigheter. Män har rätt att slippa diskrimineras på grund av sitt kön. De har rätt att slippa bli misshandlade av kvinnor i sina egna hem, att komma in till akutmottagningarna med knäckta näsben och utslagna tänder. Om och om igen. De ska inte behöva utsättas för sexuella övergrepp eller transporteras omkring som handelsvaror för att tillfredsställa kvinnors sexuella behov.

Allt detta är självklarheter och spikas också i FN-deklarationen. Nu är det dessvärre så att en deklaration inte är folkrättsligt bindande, den ger endast uttryck för en etisk/moral uppfattning och anger en riktlinje som staterna gemensamt ställer sig bakom. Problemet är att det inte finns några för staterna bindande konventioner som särskilt garanterar just män deras rättigheter! Inte heller förekommer vare sig nationella eller internationella konferenser som syftar till att stärka männens ställning och förbättra deras villkor.

Här befinner sig den svenske mannen, liksom alla hans bröder, i ett underläge i förhållande till både kvinnor och barn. Redan för drygt 50 år sedan antog FN en konvention som slår fast att kvinnor har rösträtt och andra politiska rättigheter. 1979 kom kvinnokonventionen, det kanske viktigaste internationella dokumentet som rör kvinnors rättigheter och som helt saknar sin motsvarighet på männens område. Genom konventionen fördömer staterna diskriminering av kvinnor i alla dess former och förbinder sig att vidta en massa åtgärder för att tillförsäkra kvinnor deras rättigheter. FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor är numera drygt tio år gammal. Det finns mer, mycket mer, som av utrymmesskäl inte får plats. Låt mig bara nämna EG-rätten med alla dess artiklar och direktiv som går ut på att stärka kvinnors förhållanden för att inte tala om den svenska jämställdhetslagen som siktar till att förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet.

Kvinnor har helt enkelt ett bedövande övertag gentemot män när det gäller regelverk som kan åberopas till stöd för den egna gruppens rättigheter. Männen har inte en enda egen konvention att luta sig emot. Till och med barn har ju en egen FN-konvention från 1989.

Vem bär ansvaret för att det har blivit så här? Ja, det är ju så klart männen själva. I och med att de inte heller efter 1948, då FN-deklarationen tillkom, har slutat med att förtrycka, misshandla och sexuellt exploatera kvinnor så har de framtvingat nationella och internationella regelverk till skydd mot den manliga gruppens härjningar. Det är inte fråga om att se kvinnor som hjälplösa offer utan ansvar för sin egen situation. Tvärtom, vi kan tacka en stark kvinnorörelse för att vi har kommit så pass långt som vi har. Men makten ligger alltjämt hos männen och de utnyttjar sin makt på ett sätt som diskriminerar, skadar och dödar kvinnor.

Det är förståeligt att det tar emot för den svenske mannen att se saken på det sättet. ”Jag är en god man”, säger han. ”Jag varken slåss eller våldtar.” Ja, ja, så länge definitionen på en god man är en man som inte förgriper sig på andra så återstår mycket att göra. Men några män, eller kanske rentav många, går längre. ”Ser jag någon annan man slå eller våldta en kvinna så ingriper jag.” Det är bra, då börjar det likna något.

Men så länge det är definitionen på en god man återstår fortfarande mycket att göra. ”Hur ska jag bära mig åt?” frågar många män. ”Jag vill delta i ett förändringsarbete. Ge mig konkreta anvisningar!”

Vi på Jämo kanske

borde utarbeta en checklista för hur den svenske mannen ska bära sig åt för att med fog kunna kalla sig för en god man. Det kanske behövs. Men egentligen vill jag svara så här: Ryck upp dig! Se dig omkring! Lyssna på kvinnors erfarenheter! Använd din fantasi!

Claes Borgström (Jämo)