Pedofili – snart en rumsren hobby?

Med jämna mellanrum kommer nya avslöjanden i massmedia om så kallade ”pedofilhärvor” och ”pedofilringar”.

Inte bara i andra länder, utan även i Sverige.

I vår egen kommun.

I vår egen hemstad.

På vår egen bakgård.

Och vi läser dessa artiklar och frågar oss, i vederbörlig ordning: ”Hur kan de?”, ”Vad är det här för människor?” och: ”VAR KOMMER DE IFRÅN?”

Medan en gnagande olustkänsla smyger sig på oss: Ökar pedofilbrotten?

Blir övergreppen fler? Kränkningarna – och därigenom de drabbade barnen?

Enligt statistik från BRÅ har antalet anmälda brott med rubriken ”sexuellt tvång mot annan än närstående under 15 år” ökat stadigt från 1990 och framåt (1990/344 fall – 2004/793 fall). Liksom ”annat sexuellt ofredande mot person under 15 år” (1990/665 fall – 2004/1 357 fall).

Antalet barnpornografibrott redovisas endast mellan åren 2000 och 2004, men även där är tendensen tydlig, år 2000 anmäldes 239 fall – år 2004 596. En mer än hundraprocentig ökning alltså.

 

Självfallet är det svårt att veta om det är anmälningarna som ökat, eller brotten, men oavsett hur det ligger till är det hög tid att vi börjar rannsaka oss själva – framför allt vi som jobbar med massmedia – och fundera på hur vi kunnat få ett samhällsklimat som legitimerar såna här företeelser.

”Legitimerar” är ett starkt ord, men tyvärr är det precis vad det handlar om.

Nåt vi sett flera exempel på de senaste åren. H&M:s omdebatterade försäljning av stringtrosor i storlek ”extra small”.

Lindex vadderade (Disneyfigursprydda) ”barnbehå”.

TV 4:s Småstjärnorna som i den naiva gladpopulismens namn uppmuntrar barn att imitera en sexualitet som hör vuxenvärlden till och inget annat.

Dramatiska institutets uppmärksammade ”experiment” kring barns lust.

 

Vart och ett för sig banala exempel (mer eller mindre) men ändå... byggstenar i det monument av aningslöshet som håller på att resas när det gäller vuxenvärldens inställning och förhållningssätt till barns sexualitet.

Ett monument som vi alla hjälper till att släpa murbruk till. Om inte annat genom vår generande tystnad. Inför varandra och för oss själva: ”Men JAG är ingen pedofil! JAG sysslar inte med sånt här!”

Nej, naturligtvis inte. De flesta av oss gör aldrig kopplingen mellan barn och sex och vår enda erfarenhet av sånt här är att vi har läst Vladimir Nabokovs ”Lolita” eller skrattat åt Farbror Bosse i Lorry.

 

I och för sig kan man alltid hävda att sånt här ligger i betraktarens öga och att den som ondgör sig över barn som tycker om att ”spexa” i Småstjärnorna har råkat i akut moralpanik, men gör man det missar man poängen.

I oktober 2004 publicerade en av våra kvällstidningar en artikel där man rankade, inte bara ”de sexigaste popstjärnorna” och ”den bästa över- och underdelen”, utan även ”hetaste, nästan minderåriga kvinnan”.

Jo, ni läste rätt. Hetaste, nästan minderåriga kvinnan.

Och även om det inte var tidningen själv som anordnat omröstningen (det var ett lån ur amerikanska Esquire) vidarebefordrade man den till sina läsare, utan kritiska kommentarer, och hjälpte därmed till att flytta fram gränsen för vad som kan anses normalt när det gäller barn och vuxenvärldens syn på sexualitet.

 

Kommer detta ”nästan” att finnas med nästa gång samma lista publiceras? Och om det INTE gör det, har vi som läste artikeln och vände blad utan att göra annat än att fnysa trött nåt ansvar i sammanhanget?

Ja, det har vi.

Vi har ett gemensamt ansvar att reagera på sånt här, även om det finns så många horribla exempel på tappat omdöme i massmedia nuförtiden att det knappt går att hålla räkningen, och även om dessa exempel sällan bottnar i nåt annat än ren enfald.

Föräldrarna till de barn som uppträdde i Småstjärnorna ville naturligtvis inte att deras barn skulle förvandlas till onaniobjekt. Inköpscheferna på HM är inga onda, ränksmidande människor som aktivt stödjer pedofili och vill att fler barn ska skadas.

Likväl. Summan av dessa exempel blir ett samhälle som är på väg åt fel håll.

Inte med dånande sjumilakliv men med ett opportunt tåtrippande som snart fört oss till en punkt där ”pedofili” är ett hopplöst flytande och svårdefinierbart begrepp.

 

Det är naturligtvis lönlöst att prata om ansvar när det gäller kommersiella massmedia för när det kommer till kritan har branschen inget annat ansvar än att presentera en stadig vinstkurva för sina aktieägare. Men i det här fallet kanske till och med den ansiktslösa aktiemajoriteten kan hålla med om att ändamålet INTE helgar medlen? Att det INTE är okej att spela på barns sexualitet för att tjäna pengar, och att vi som är vuxna har ett gemensamt ansvar att diskutera de här frågorna öppet, så att de fula gubbarna (och gummorna) inte tillåts tassa på i ullstrumporna i skuggan av vad som i värsta fall kan tolkas som ett allmänhetens tysta godkännande.