Engqvist
=ofri television

Kampanjen var snillrik. Det var en tydlig markering från företagsledningen att vårt företag är oberoende – också i förhållande till de politiker som fördelar resurser till oss. Och av den regering som utser vår styrelseordförande.

Regeringens beslut i tisdags urholkar kampanjens huvudskap.

Att utse en före detta vice statsminister och socialminister till styrelseordförande för ett företag som ska vara oberoende av statsmakterna, bara ett halvår sen han lämnat regeringen, är rena hånet mot Sveriges Televisions ambitioner att hävda sin självständighet.

Den här utnämningen är ännu värre än när den socialdemokratiska regeringen förra gången utsåg förre finansministern Allan Larsson till SVT-ordförande. Det hade trots allt gått ett antal år sen Larsson tillhörde socialdemokraternas och regeringens innersta cirkel.

Han hade heller aldrig den närhet till partiledningen som Lars Engqvist, Perssons kompis, har.

Självklart kan det vara en fördel för Sveriges Television att ha en ordförande som har Perssons öra. Det torde inte försvåra möjligheterna att få resurser.

Men nackdelarna överväger. Blotta utnämningen spär på misstron mot att företaget inte står fritt. Talet om statstelevisionen får ny näring. SVT:s styrelse ska rimligen utse ny vd för företaget.

Christina Jutterström fyllde nyligen 65 år. När den förra styrelsen utnämnde Jutterström fanns öppna antydningar om att man utsåg en partivän. Med en styrelseordförande med så färsk partipolitisk bakgrund finns risken att också nästa utnämning ifrågasätts.

Antingen därför att Persson misstänks vilja ha just den vd:n eller också därför att Engqvist i överdrivet nit om styrelsens oberoende utser någon som inte ens den mest misstänksamme kan ifrågasätta, men som inte är den allra bästa.

Engqvist har i intervjuer sett sig som ett slags värn för SVT:s integritet. Han känner väl både de kommersiella och politiska hoten mot integriteten och är därför extra väl lämpad att slå vakt om självständigheten. Ungefär så har den förre socialministern formulerat sig.

Det skulle säkert också Allan Larsson ha sagt när han utnämndes. Jag tycker att både Allan Larsson och Christina Jutterström i huvudsak har skött sitt fögderi väl.

Jag instämde aldrig i de krav på Jutterströms avgång som kom ifjol från kolleger och fack. Jag hade förståelse för att en vd ibland kan bli tvungen att rationalisera verksamheten.

Men båda sviktade när företaget genomgick sin värsta integritetskris sen 1970-talet under Fichteliusaffären. Det var först efter hård extern och viss intern press som Jutterström efter någon månad erkände att Erik Fichtelius dubbla roller i bevakningen av Göran Persson var oförenliga.

En styrelseordförande som var angelägen om företagets integritet borde, tycker jag, av hänsyn till företagets bästa förmått företagsledningen att slå till reträtt, långt tidigare.

Hur troligt är det att Lars Engqvist i en liknande situation skulle agera annorlunda?

Den borgerliga oppositionen är inte heller någon garant för att politiska medieutnämningar upphör. Dom har fingrarna i samma syltburk. Birgit Friggebo till ordförande i Utbildningsradion. M har visserligen valt medieproffset Ove Joanson till SR-ordförande. Men först efter ett totalt haveri med en tydligt m-märkt ordförande.

Samtidigt som den borgerliga alliansen lovar att sparka socialdemokratiskt tillsatta styrelselledamöter i högskolor och universitet, utser de själva ogenerat samma sorts folk i mediestyrelser. Tala om dubbelmoral.

Jag anser att regeringen borde ha utnämnt ett medieproffs. T ex SVT:s tidigare dramachef och nuvarande landshövdingen i Dalarna Ingrid Dahlberg eller vår förra SvT-chef Sam Nilsson. Eller Ove Joanson om han förmåtts att byta ordförandestol.

Det hade inte inneburit någon garanti mot felaktiga beslut. Men det hade blivit svårare att misstänka dem för partipolitiska sidohänsyn.