ÅSIKT

Kvällspressen skiter fullständigt i läsarna

Journalisten Monika Agorelius: Lögner i engelska tidningar blir sanning i svenska

Beckham, Hilton, Pitt, Smith och Lopez.
Foto: AP och Aftonbladet Bild
Beckham, Hilton, Pitt, Smith och Lopez.
DEBATT

Journalister har makt. Alldeles för mycket makt. Skiter i läsarna, så länge det säljer. Och det som säljer verkar vara påtända kändisar som låter skymta bröstvårtor under olika grader av premiärfestfylla. Just nu i alla fall.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Monika Agorelius är frilansjournalist och driver media- och produktionsbolag i Storbritannien.
Monika Agorelius är frilansjournalist och driver media- och produktionsbolag i Storbritannien.

Paris Hilton, Anna Nicole Smith samt diverse svenska såpabruttor utan självaktning med dollartecken framför ögonen.

Hur långt ska medietrenden gå? Kvälls- och andra skvallerblaskor säljer på skandaler och kändisars glamourelände. Snart ser svenska tidningar ut som brittiska News of the World och amerikanska National Enquirer.

”Pyttsan, aldrig”, fnyser mången svensk reporter, ”i vår tidning skriver vi om sånt som faktiskt kan vara sant, visst gör vi mycket rewrites på utländska nyheter men vi måste ju anta att utländska journalister gjort sin research och skriver sånt som är sant.”

Bullshit. Jag har många gånger reagerat på att en uppgift som är ett rent påhitt i en brittisk skvallertidning kan bli en vedertagen sanning på en svensk löpsedel. Om en svensk kvällstidning har en story på förstasidan om att ”enligt en närstående vän så har en fågel som viskade i någons öra hört att David Beckham är transvestit” (eller något annat lika osant), så blir det en sanning för den som läser. ”Det står ju i tidningen och det finns till och med en bild”, tycker man som läsare. Att bilden kanske var tagen på en maskerad för tre år sedan framgår inte av bildtexten.

Den som lusläser artikeln kanske lägger märke till ser att källan inte ens har ett namn, och att skvallret är hämtat från tidningar som till exempel News of the World, The Sun, Daily Sport, Daily Star, The Globe eller National Enquirer.

För en svensk tidningsläsare kanske inte dessa titlar betyder något. Men de som arbetar med press vet sannolikt att ovanstående tidningar är högst opålitliga. De är tidningar som sällan innehåller intervjuer med kändisarna de skriver om. Artiklar, krönikor och spalter är fyllda med spekulationer, påhitt, skandaler, skvaller och paparazzibilder som tagits i smyg.

Eftersom journalister vet att det är journalistiskt rätt att kolla sina källor så är det lätt att förutsätta att någon annan har redan gjort det jobbet. Eller att skylla på det. För vem fan är ”den närstående vännen”? Eller ”fågeln som viskade i mitt öra”? Om jag säger till mig själv att Brad Pitt satte på Jennifer Lopez bakifrån på en hotelltoalett förra veckan så skulle jag kunna skriva det och lägga ut det på nätet med förevändningen att ”ryktet säger”. Och tjopp, så är nätsurfande skvallerjournalister från hela världen på hugget, skriver ”nyheten” i en tidning som sedan kopieras av någon annan och så vidare. Innan vi vet ordet av har ryktet spridits så mycket att man börjar tro att det ligger sanning i påståendet. Kanske redan nästa dag ser vi svenska löpsedlar som säljer lösnummer på rubriken ”Pitten förför Lopez”, eller något annat lika fånigt.

Nu kan det ju vara så tragiskt att svenska folket som läser kvälls- och skvallertidningar skiter fullständigt i om de läser sanningar eller inte. Fast det tror jag inte. Jag tror att svenska folket helt enkelt inte vet hur det går till på tidningsredaktioner. Om vi inte börjar kritisera och ifrågasätta nu så står vi snart där med en slampig dagstidning typ Daily Sport, som alla britter vet innehåller skit men som ändå säljer. Är det såna tidningar svenska journalister och redaktörer vill göra? Ställ er frågan för ni snart där om ni fortsätter i samma takt som nu.

Monika Agorelius