ÅSIKT

Han dog – vi vaknade

Idag begravs Johannes Paulus II. Charlotte Levay: Han stod för allt som fick mig att bli katolik

1 av 2 | Foto: AP
Över hela världen samlas människor för att tända ett ljus för den bortgångne Johannes Paulus II.
DEBATT

Det förvånade mig att jag började gråta häromdagen när nyheten kom om påvens kraftigt försämrade hälsotillstånd.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Visst har jag högaktat honom, och visst har jag hoppats att han skulle finnas kvar hos oss så länge som möjligt. Men jag har aldrig haft någon direkt personlig relation till honom.

Trodde jag. Men det visade sig att påven haft en större plats i mitt hjärta än jag varit medveten om.

Det slår mig nu i hur hög grad Johannes Paulus II personifierar det som särskilt tilltalar mig hos den katolska kyrkan och som fått mig att konvertera till katolicismen: klarspråket, sanningslidelsen och den aldrig sviktande kampen för de allra svagaste.

Kanske är det först när en människas liv tar slut som vi inser vad hon verkligen betytt för oss. Vi ser hennes liv i en nytt ljus – kanske i en kort återspegling av evighetens klara låga.

Det samma håller märkligt nog på att ske i Sverige som helhet. Plötsligt står det klart för alla att det är en stor man som gått ur tiden – en av vår tids intellektuella och moraliska giganter, som personligen bevittnat och bekämpat 1900-talets båda dödliga irrläror, fascismen och kommunismen, och som spelat en nyckelroll i Sovjetkommunismens fredliga sammanbrott.

Svenska medier har för en gångs skull satsat rejält på en saklig och fördjupad nyhetsförmedling från den katolska världen, och resultatet har varit förvånansvärt lyckat. I stället för den vanliga förströdda och ofta direkt felaktiga rapporteringen har det glimmat till av vad som egentligen pågår i världen runt omkring oss.

För en gångs skull har svenska journalister tagit reda på konkreta fakta om vad påven verkligen uträttat. De har intervjuat flera personer som faktiskt vet vad de talar om, såsom Fredrik Vahlquist, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen.

Och de har sökt upp katolska andakter och intervjuat vanliga, praktiserande katoliker som visar sig ha helt andra och betydligt mer kyrkotrogna attityder än de organiserade kritiker som vanligen tillfrågas när katolska ärenden kommer på tal.

Tänk om detta kunde fortsätta. Tänk om de som tävlar om att klaga på katolska kyrkans lära kunde ägna åtminstone några timmar åt att först sätta sig in i vad det verkligen är som kyrkan lär och hur hon motiverar det. De skulle nog bli förvånade.

Bakom varenda liten katolsk trossats finns nämligen en lättillgänglig dokumentation med grundliga och kristallklara resonemang. De förs med tron som ledstjärna och med full respekt för logikens och det praktiska förnuftets krav.

Man måste inte hålla med, men man behöver i alla fall inte sväva i okunnighet om varför kyrkan och påvarna lär som de gör.

Det finns ett tydligt motiverat budskap som var och en kan ta ställning till, brottas med, ifrågasätta och föra dialog om – vilket i själva verket är betydligt öppnare än de svenskkyrkliga biskoparnas ofta luddiga uttalanden.

Hur ifrågasätta något som bara glider undan?

Många av katolska kyrkans kraftfulla dokument i aktuella frågor har skrivits av just Johannes Paulus II. Denna författargärning är ett av de många sätt på vilka han kommer att leva vidare och fortsätta att påverka världens skeenden.

Även bortom döden kommer han att fortsätta att röra vid många förhärdade hjärtan – däribland mitt eget – och få även sekulariserade svenskar att tänka i nya och friare banor.

Charlotta Levay