ÅSIKT

Jag skäms över fusket

Stefan Johansson: Men inte förvånad – vi i SSU var sprickfärdiga av självgodhet

Margot Wallström och Lena Hallengren och Pär Nuder är alla tidigare distrikts-ordförande i SSU.
Foto: GUNNAR SEIJBOLD/ANDREAS BARDELL/MATTIAS CARLsson
Margot Wallström och Lena Hallengren och Pär Nuder är alla tidigare distrikts-ordförande i SSU.
DEBATT

SSU:are avslöjas nu stup i kvarten som fifflare. Siffror hit, siffror dit och så upphöjt med ett par hundra. Ju fler medlemmar, desto större bidrag. Det spelar ingen roll om det ”skarvas” lite, tycks det.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Stefan Johansson är kock och tidigare engagerad i SSU.
Foto: Sara Ringström
Stefan Johansson är kock och tidigare engagerad i SSU.

Pär Nuder friserade siffror på sin SSU-tid, påstås det. Precis som Margot Wallström.

Förbundsordföranden ertappas med fingrarna i kakburken när han driver egen valkampanj med hjälp av pengar som var avsedda för något helt annat.

Skandal. Chockrubriker.

Men jag är inte ett dugg förvånad. Det här är inget nytt. Den här attityden som i allt präglas av maktens arrogans är en självklarhet i de unga sosseleden.

Jag var ju själv en sådan där: en SSU:are som visste att allt var möjligt för vi visste allt och kunde allt och ingen annan fattade något.

Jag var en självgod ung socialdemokrat som snabbt fick lära sig att makten var självklar. Den var vår och den kunde inte hotas. Partiet och staten var samma sak.

Det var vår uppgift att vara lite snyggt och kaxigt radikala, för vi var ju ungdomar, men när det var dags att kliva vidare i politikerkarriären, gällde det att lugna ner sig.

Det lärde vi oss snabbt, för partipiskan hade redan vinit över oss några gånger där nere i Västervik på 70-talet.

Vi hade makten. Vi skulle bevara den. Ingen skulle få ta den ifrån oss. Ja, vi ryckte bara på axlarna och konstaterade att ingen kunde ta makten ifrån oss.

Vi bar samhället.

Usch, jag ryser. Skäms lite.

Vilken arrogant liten skit jag var. Sådan blev jag snabbt, för det fick jag lära mig: sådan skulle man vara. Det var visserligen inget det stod något om i kurslitteraturen vi fick på Bommersvik, men det fick vi ändå inpräntat i oss. Vi ärvde det av SSU:are som varit med längre, av vår ombudsman, av partifolket. Den förhärskande attityden var att vi var ofelbara, att vi kunde göra som vi ville. Vi föraktade de andra, de som inte var sossar. Vi var sprickfärdiga av självgodhet.

Det är därför jag inte är förvånad över att SSU avslöjas som ett förbund fullt av myglare: jag känner igen arrogansen och föraktet, den där självgodheten som i dag får mig att må illa. Jag minns inte om vi friserade medlemssiffrorna, men jag minns attityden som tydligen är densamma i dag. Den är precis lika ruggigt arrogant.

Efter ett par kurser i Småland och några på Bommersvik var jag en påläggskalv, ett löfte. Jag kunde kanske ha blivit politiker eller något annat i ”rörelsen”.

Jag var en ambitiös ung man som visste att allt var möjligt. För jag hade rätt partibok, rätt attityd och var på väg att bli odrägligt självgod, trångsynt och arrogant.

Jag köpte hela sossepaketet och kunde nog gått långt om jag bara ”skött” mig. Det gjorde jag i början när jag lyssnade, lärde och fascinerades. Tyckte det var tufft att få vara med om lite makt och kunna dra i trådarna.

Framför allt var det skönt att som en ung spoling veta att vi visste allt och ingen annan visste något.

Om jag inte börjat omvärdera mina politiska åsikter och faktiskt hela mitt liv när jag började skriva på allvar, hade jag säkert gjort karriär i partiet. För se, det lärde vi oss tidigt: det gick att komma långt i samhället med rätt partibok. Några i vårt gäng kom en bit: en sitter i riksdagen, en annan blev landstingspolitiker.

Jag tänker på det när jag ser Pär Nuder i nyhetsinslaget från 80-talet, där han stolt berättar om hur många nya medlemmar SSU fått.

Jag känner igen mig i honom, och då tänker jag inte bara på att vi hade lika fula cyklopögon till glasögon.

Han påstås ha ”skarvat” när det gällde medlemssiffrorna och ordnat bidrag SSU egentligen inte var berättigat till. Han var en sådan där som lärde sig maktens arrogans lika snabbt som han fick sin första fika på SSU-klubben, och när jag ser honom i dag vet jag att det sitter i ryggen på honom.

Herregud, jag var sådan. Jag skäms över det, och säger till mina vänner att det var en ungdomssynd.

Så utvecklades skandalen i SSU

Stefan Johansson , kock och journalist