ÅSIKT

Korta köer – ingen stress

Christina Lindqvist: I Frankrike får man snabbt tid och blir respektfullt bemött i vården

1 av 3 | Foto: AP
FRANKRIKE: Personalen hinner lyssna, man blir tagen på allvar och inget lämnas åt slumpen. Bilden från Saint Antoine Hospital i Paris.
DEBATT

Att Sverige har bra vård och bra resultat av den vård som ges är ställt utom all tvekan. När man kommer fram i köerna, vill säga.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Sverige har länge haft Swea Rikes Lag men även Swea Rikas Lag, där gräddfiler finns för de mest bemedlade i behov av snabb vård. I Frankrike ser det lite annorlunda ut.

I Frankrike gör man ingen skillnad på individerna: sjukvården ska vara tillgänglig för alla. Mottagningarna har öppet längre – sjukdomen tar inte ledigt.

1997 införde Sverige principen att ”de med stora behov av vård i första hand ska garanteras vård” (i enlighet med principen om alla människors lika värde), men i praktiken har denna goda tanke visat sig svår att leva upp till. Varför?

I Frankrike administreras vården inte sönder. När du i Frankrike röntgas eller tar dina blodprov får du röntgenplåtar, utlåtande respektive provsvar med dig.

Rätten att ta del av den egna sjukjournalen kommer att bibehållas och utvecklas i samband med införandet av ett nytt Carte Vitale, DMP, fr o m 2007.

Kortet, som vi redan i dag bär med oss som vår identitetshandling vid varje läkar- och apoteksbesök, kommer då att förses med foto och innehålla både medicinsk och administrativ information.

I den svenska vårdbudgeten 2001 presenterade dåvarande socialministern Lars Engqvist (s), SVT:s nye ordförande, ”den största satsningen på vården någonsin från statens sida: 3,75 miljarder kronor”.

Ingen skulle behöva vänta längre än tre månader på en operation lovade regeringen, vänsterpartiet och miljöpartiet.

Av det löftet bidde det en tumme – fyra år senare konstaterar Riksrevisionen att pengarna gick till ett allmänt bidrag till landstingen.

Redan i juli 2002 kom ”Svenskt Näringsliv” med Stefan Fölster i spetsen med en jämförande rapport om sjukvården i några länder.

Där konstaterade man att Tyskland och Frankrike har nästan inga köer alls, kanske beroende på stor konkurrens i hela sjukvården och förekomsten av ett antal privata tilläggsförsäkringar.

Kötiderna (dagar) för vissa operationer var bl a: Prostata 15 (Fr), 77 (Sv), knäleder 14 (Fr), 98 (Sv) och höftleder 9 (Fr) mot 112 för Sverige. I 60-miljonerslandet får man snabbt tid. Läkaren remitterar dig vidare till nästa instans om så behövs, ofta samma dag.

Man blir hela tiden respektfullt bemött, lyssnad till och tagen på allvar. Inget lämnas åt slumpen.

Dessutom har man rätt att fråga om varje läkare (eftersom det finns så mycken privat sjukvård) är ansluten till Försäkringskassan eller inte.

Är man rädd för språksvårigheter kan apoteken hjälpa dig med listor över läkare som talar det språk du föredrar.

Vid läkar- och terapibesök (även privat vård) ersätts man med 70 procent av den franska försäkringskassan. De flesta fransmän, 92 procent, har en tilläggsförsäkring (med olika omfattning). Min egen (inkluderar även tandvård) som kostar cirka 3 500 kr per år (åldersrelaterad kostnad), täcker återstoden av kostnaden.

Vidare finns ett utbrett jourläkarsystem där man kan ringa till en läkare som kommer på hembesök om det är av nöden. Efter en operation kan man behöva omläggning av sår eller liknande i hemmet under kanske ett par veckor. Då ringer man en sjuksköterska och ber om detta. Samma dag!

I Frankrike är både akupunktur och homeopatiska mediciner (ännu ej osteopati) godkända av deras motsvarighet till Socialstyrelsen.

Premiärminister Raffarin konstaterar att den franska sjukvården går 100 miljarder back, och har därför börjat införa ett antal reformer.

Avgifterna till läkarna har ökats med 1 Euro, liksom avgifter för sjukhusvistelser, röntgenundersökningar, blod- och andra provtagningar, vilket beräknas ge förlustkontot 0,64 miljarder Euro per år.

En annan viktig reform var valet av husläkare i akt och mening att få kontroll över läkarbesöken och för att undvika att man konsulterar olika specialister i ”onödan”. Om man trots allt väljer att gå till annan läkare, får man lägre ersättning.

Vård kostar och befolkningen blir allt äldre. Åldringsvården är den del av kakan som ska ses över härnäst.

Christina T.E. Lindqvist , frilansskribent