ÅSIKT

Skolorna mörkar våldet

Knut Carlqvist: Konkurrensen mellan skolor gör att rektorerna inte berättar allt

1 av 2 | Foto: Jan Johanessen
Skolorna mörkar våldet för att föräldrarna inte skall tro att det finns gängvåld på skolorna, skriver Knut Carlqvist.
DEBATT

Ett gäng 16-åringar gav sig för en vecka sen på eleverna och inredningen på Hjulstaskolan utanför Stockholm, beväpnade med järnrör och kedjor. Av Dagens Nyheter framgår inte om det handlade om invandrarungar, det är något läsarna förutsätts veta.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Två dagar senare förklarar rektorn för DN att uppgifterna är överdrivna. Och skolan har visst samarbetat med polisen. En fritidsledare förklarar attacken med att skolans änglar – ett slags ordningsvakter bland eleverna – inte var på plats. Utvalda föräldrar klagar över att tidningarna skrämmer folk. Det handlar inte om gängbråk, heter det. Nätverket kring rektorn har gått igång. Det handlar om damage control, undvikande av negativa skriverier.

Jag kan inte döma om situationen i dag, men de flesta av de lärare som jag träffade på Hjulsta för några år sedan var besjälade av sin uppgift. Rektorn också. Då följde jag en klass under några dagar.

Men fredagen den 18 mars anlände tre–fyra grabbar till Solskiftesskolan i Åkersberga. De kom från en grannskola. En pojke som ställde sig i vägen slogs ner och sparkades. En 13-åring satte sig på honom och höll en kniv mot hans hals. Händelsen bevittnades av hundratalet ungar. Samma eftermiddag togs en 14-åring med pistol på grannskolan.

Föräldrarna fick ingen information. Biträdande rektorn förklarade: ”Jag valde att inte gå ut med det. Jag vill inte att föräldrarna ska tro att det rör sig om gängbråk.” Damage control. Skolorna konkurrerar, gubevars.

När jag var på Hjulsta ställde jag mig frågan: Hur mycket jobbar eleverna under en lektion? Idealt 40 minuter. Jobbar de 40 minuter är verkningsgraden 100 procent. Men den som sitter med tidtagaruret inser att de första fem och sista tre minuterna är körda. Sedan följer alla avbrott.

Lustigkurrarna är värst. Lärare tar långa pauser för att lugna ner klassen. Och eleverna pratar med varandra om gårdagens såpa eller ritar krumelurer. Numera sms-ar de väl under bänklocket. Flitiga elever kunde jobba upp till tolv minuter på en lektion, verkningsgrad 30 procent. Men då handlade det om matematik, räkning, som var lätt att tidsstudera. Snittet låg på 8–10 procent. På pratlektioner (SO, NO) sjönk verkningsgraden ytterligare. Ibland torpederades lektionerna redan innan de kommit i gång.

Invandrarungar ska lära sig svenska i skolan. Hur mycket talar de inför klassen (alltså inte tisslet sinsemellan) under en vanlig skoldag? Fyra utvalda elever talade under tre pratlektioner sammanlagt 5 minuter. Det betyder att de normalt talar svenska inför en större grupp 2–3 minuter om dagen. Åtskilliga säger inte ett ord.

Ingen av oss skulle vid sunda vätskor acceptera en arbetsplats som skolan. Varken som lärare eller elev. Ingen chef accepterar ett ”Ät skit!” om han ger en order. Ingen jobbare accepterar tråkningar från gapande kolleger från åtta på morgonen och en chef som låter det passera. Människor vill ha struktur på tillvaron, de vill få något gjort. Det hämmar inte kreativiteten. Vad som hämmar oss är störningarna: larmet, tråkningarna.

Skolan är en bisarr inrättning, bortom de mest elementära spelregler. Var annars tas överfall med knivar och kedjor och järnrör så lättsinnigt?

Proppen gick ur det besvärliga badkaret någonstans 1978, när långtidsutredningen fann att det bara behövdes 20 000 eller om det var 28 000 välutbildade ur varje årskull. Resten är så att säga objekt för förvaring. Det fanns ingen anledning att bränna dyra fysiklaborationer på dem. Det finns en elit och det finns bulkungar. De senare ska bli konsumenter. Så det är inte bara sockret som gör dem feta, tröstätandet ligger i linje med skolpolitiken. Och jag är inte förvånad över att de slår sönder skolor och andra ungar.

Konkurrensen mellan skolor har gjort damage control till regel. Det behövs änglar för att varsla om förestående angrepp. Det är en hopplöst defensiv situation. Varför inte höja verkningsgraden från 10 till 20 procent? Om tio år kanske vi kan höja den till 30. Bekämpa meningslösheten med mening. Det finns inga bulkungar.

Knut Carlqvist , historiker och författare