ÅSIKT

Gulinghatet finns överallt

Tobias Hübinette: Rasismen mot asiater är utbredd i Sverige

1 av 2 | Foto: MAGNUS SELANDER
Mi Ridell som ”Oumi”.
DEBATT

Gulinghatet i Sverige slår alla rekord. Det finns överallt, i reklam, tv, film och musik.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag föddes i Sydkorea och adopterades till Sverige på 1970-talet. Med undantag av Chinateaterns karikerade kines i konformad kulihatt, en relativt oförarglig kvarleva från de europeiska kolonialimperiernas svunna epok, var Asien knappt närvarande under min barndom.

Visserligen förekom stereotypa östasiater i Bamse, och de vuxna kunde sjunga punschfyllevisan om ”gul är kinesen”, men på det stora hela utgjordes den asiatiska närvaron i Sverige enbart av mängder av adoptivbarn precis som jag själv och en liten och extremt högutbildad invandrargrupp.

Jag var 12 år när folkkära Gyllene Tider med Per Gessle i spetsen i början på 1980-talet hade sin hit ”Teaser Japanese”, och över en natt gjorde den liderliga och underdåniga asiatiska kvinnan entré i det svenska folkhemmet. Under 80-talet började också de första asiatiska kvinnorna att anlända i större antal till Sverige för äktenskap med svenska män, och kompletterade därmed den strida strömmen av adoptivbarn och den minimala brain drain-invandringen från Asien.

Asiatiska kvinnor betraktades nu som lösaktiga våp, medan de asiatiska männen sågs som fula och frånstötande. När jag gick ut gymnasiet och 90-talet inleddes, började dessa båda stereotyper bli märkbara även i filmens värld. Kjell Sundvalls bejublade ”Jägarna” hade med en asiatisk kvinna som i praktiken fungerade som alla svenska (glesbygds)mäns kvinna, och i Daniel Alfredsons kritikerrosade ”Tic Tac” dök den töntige manlige asiatiske turisten upp med tjocka glasögon och en kamera runt halsen, trots att den respekterade regissören har en adoptivsyster från Korea.

Efter millennieskiftet har denna utveckling fullkomligt exploderat. Den radikala vänstermänniskan Lukas Moodysson inkluderade en kinesisk kock som inte kunde skilja mellan ”l” och ”r” i sitt mästerverk ”Tillsammans”, och för andra gången porträttade Kjell Sundvall ”gulinghoror” i Beck-filmen ”Enslingen”. Mi Ridell förkroppsligade bokstavligt talat som Oumi en genombisarr korsning av en dum-smart och ful-söt japansk kvinna-man i sitt showande med den svenska kändiseliten, och i skrivande stund pumpar Eniro ut en smilande ninja, Scan en galen samurajpappa och Whiskas en husdjursliknande ”hämtfru” från Kina i sina reklamfilmer på tv.
i skrivande stund pumpar Scan en galen samurajpappa och Whiskas en husdjursliknande ”hämtfru” från Kina i sina reklamfilmer.

Barnen i Scan-reklamen talar kinesiska trots att de ska vara japanska, och den asiatiska kvinnan i Whiskas-reklamen lyckas med konsttycket att både ha ett koreanskt namn, utge sig för att vara kinesiska och ta med sig kattmat från Kina som i själva verket är från Japan på en och samma gång. ”Gulingar” som ”gulingar” är uppenbarligen budskapet, vi vet ju alla att de ser likadana ut och beter sig likadant, och den lilla asiatiska minoriteten i Sverige bestående av adopterade till svenska familjer, fruar till svenska män och första och andra generationens välintegrerade invandrare är antagligen alltför tacksamma och försvenskade för att protestera, att döma av den tystnad som gulinghatet möts av.

Jag känner mig vid det här laget numera så avtrubbad av alla dessa rasistiska framställningar av asiater i det svenska vardagslivet, att jag inte längre förvånas när jag ser svenskar ”leka asiat” på gator och torg, på pubar och fester. Eller i lekprogram och på festivaler genom att härma senaste kinesleken i ”Bolibompa” eller asiatsketchen i ”Parlamentet”, och dra upp ögonlocken och med gäll och pipig röst tjingtjong-tjattra skakande av skratt.

Det är inte utan att jag ibland önskar mig tillbaka till 70-talets ramsa ”mamma är kines, pappa är japan, stackars lilla cp-barn”. Den framstår idag som rätt harmlös i jämförelse med dagens enorma och oemotståndliga rasistiska repertoar.

Tobias Hübinette (adoptivkorean och Asienforskare vid Stockholms universitet)