ÅSIKT

För tunga – väljarna flyr

Emil Uddhammar: Att vara en koloss som förknippas med gubbigt pampvälde, skandaler och makt- missbruk är ju inte särskilt modernt

1 av 2 | Foto: KRISTER HALVARS
Handlingsförlamning, lägenhetsfiffel och förmånsfusk – man kan säga att socialdemokraterna bågnar under sin egen tyngd, skriver Emil Uddhammar.
DEBATT

Socialdemokratin dignar under sin egen tyngd. Det beror inte bara på att Göran Persson, enligt egen utsago, dämpar sin politiska stress med rejält tilltagna ostbrickor.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det finns djupt liggande orsaker till att socialdemokratin verkar utmattad. Partiet utmanas också, för första gången på länge, av en intelligent opposition.

Sedan mitten av 80-talet är de stora svenska partierna överens om att marknadsekonomin är bra. Privatiseringar, konkurrens, att låta utländska företag etablera sig i Sverige, en öppen mediepolitik – allt detta har blivit socialdemokratisk politik.

Riksrevisionen, och andra som ska granska hur staten och dess myndigheter sköter sig, har fått en mer självständig ställning.

EU-medlemskapet gör att staten inte kan göra som den vill med medborgarna – EU-rätten kan ge oss rätt när vi blir felbehandlade.

Samma sak har skett i andra länder och med andra socialdemokratiska partier.

Tony Blairs New Labour har täta kontakter med våra socialdemokrater. Det kan leda till en del lustigheter, som när konsulter från svenska näringslivsorganisationer bjuds in till Blairs kansli för att berätta om den framgångsrika borgerliga privatiseringen av S:t Görans sjukhus.

Men socialdemokratin vill ju inte bara vara ett öppet parti. Inte bara ett slags socialliberaler. Den vill också behålla makten.

När miljöpartiet krävde ministerposter efter förra valet, tyckte Pär Nuder att det behövdes en grundlagsändring för att stärka regeringsmakten.

När olika falanger inom SSU vill behålla makten skarvar de medlemssiffrorna. Det handlar om makt.

Samtidigt litar allt färre på att socialdemokraterna alltid har rätt, eller gör rätt.

Vid Asienkatastrofen i vintras stod regeringen handlingsförlamad. Avslöjanden om lägenhetsfiffel och förmånsfusk duggar tätt. I vassen lurar också Junilistan och ett hungrigt stim feminister.

Sammantaget blir detta mycket bekymmersamt för socialdemokratin. Man kan säga att partiet bågnar under sin egen tyngd.

Att vara en dominerande koloss som de flesta förknippar med gubbigt pampvälde, skandaler och maktmissbruk är inte särskilt modernt. Det rimmar illa med den öppenhet och maktkontroll som partiet i övrigt medverkat till.

Vissa länder som är fullt demokratiska domineras ändå av ett parti. Socialdemokratin har självklart på ett sätt en fullt legitim maktställning.

Men vi är ju inget Nordkorea. Att sitta kvar årtionde efter årtionde gick kanske bra på 50- och 60-talen, men i dag skapar det imageproblem.

Det är där socialdemokraternas problem ligger. För egentligen har ingenting hänt. Fyra borgerliga partier utmanar en socialdemokratisk regering med två stödpartier. Precis som vanligt.

Men under ytan har allt hänt. Medborgarna ser på samma socialdemokrati med andra ögon. Och de borgerliga har tagit initiativet. De hotar på flera fronter socialdemokratins maktställning.

Efter Högforsmötet i höstas har de fyra borgerliga partierna enats om en informell valallians. Man har också bundit sig vid att göra avkall på sina hjärtefrågor för att gynna samarbetet.

Visst, om något av alliansens partier närmar sig fyraprocentspärren bryter kallsvetten fram och paniken är nära. Men för de borgerliga är alternativen värre.

Det största oppositionspartiet, moderaterna, är kärnan i alliansen. Trots de skickliga strategerna Bohman och Bildt dominerades moderaterna länge av en styrande klick reptilhjärnor – bunkergänget – som till varje pris ville ha ”rätt” snarare än att vinna val.

Med Reinfeldt har partiet fått en ledning som förstår att måttfullhet är en dygd. I frågor som budgetpolitiken, arbetsrätten och nu senast kulturpolitiken lägger partiet ut en mer pragmatisk kurs.

Man tar hänsyn till de intressen och önskemål som finns bland väljarna, snarare än att uppfostra väljarna i vad som är ”rätt”. Detta understryker också allvaret i alliansens ambitioner.

I kombination med socialdemokratins liberalisering innebär detta att de politiska skillnaderna mellan regering och opposition har minskat.

Det är ett klassiskt politiskt recept. Det sänker tröskeln för mittenväljare som är trötta på Perssons maktställning att kliva över till den borgerliga alliansen.

Det kommer att gå åt många ostbrickor i Rosenbad.

Emil Uddhammar , docent i statsvetenskap , Uppsala universitet